Donald Trumps tullar gör amerikanerna till losers

Jag är ingen fundamentalist när det gäller marknaden eller frihandel. Verkligen inte.

Jag tycker till exempel inte att det är rimligt att de stora klädkedjorna ska göra vinster på att förstöra klimatet och utnyttja människor i Bangladesh eller Kambodja.

Jag tycker inte heller att vi kan kräva att vår egen stålindustri ska betala för sina klimatutsläpp och samtidigt tillåta fri import från länder där det inte finns några avgifter.

Med det sagt är jag ändå en smula förbryllad över hur vi pratar om det tullkrig president Trump dragit i gång. Vem är det egentligen som vinner och vem förlorar? Vem får till sist betala för tullarna?

Frihandelsvänlig vänster

Historiskt har den svenska arbetarrörelsen varit frihandelsvänlig. Inga tullar på amerikanskt fläsk och så vidare.

Och den riktigt stora eftergiften i krisuppgörelsen 1933 handlade om margarinaccisen.

Mot allt Per Albin Hansson, Ernst Wigforss och de andra egentligen tyckte accepterade man en straffavgift på 20 öre för varje kilo margarin.

I dagens penningvärde skulle det väl motsvara ungefär 10 kronor.

Kravet på margarinaccisen kom från Bondeförbundet. Man ville stärka marknaden för smör, från svenska gårdar som det heter i modern reklam.

En strid om mattfett

Så hur kunde matfett hamna i den politiska debattens centrum? Därför att det handlar om intressen, naturligtvis. Socialdemokraterna representerade arbetare.

När det handlade om margarin betydde det konsumenterna. Bondeförbundet såg det ur böndernas perspektiv. När det gäller smör är de producenter.

Alltså tyckte socialdemokraterna att det var stolligt att straffbeskatta en billigare ersättningsprodukt. Och bönderna att det var absolut nödvändigt för att smöret skulle kunna säljas med vinst.

Jag tror det är precis likadant med Trumps tullar.

Varje gång Ursula von der Leyen eller någon annan försökt övertyga Trump om att inte höja tullarna fylls medierna av experter som utser vinnare och förlorare.

Oftast är det USA som vunnit och alla andra som förlorat.

Men hur väl stämmer det egentligen, och vem är det som på sista raden får betala?

Tvingas avstå från bilen

Det är klart att en biltillverkare i Tyskland som tvingas höja sina priser antagligen säljer färre bilar i USA. Det företaget och deras anställda förlorar.

Omvänt kanske en bilfabrik i South Carolina får mer att göra, om inte leveranskedjorna brister. Då är den fabriken och de anställda där ett slags vinnare.

Men den som betalar är ju den amerikanska konsumenten. Det är hon eller han som antingen tvingas avstå från den bilen man egentligen vill ha eller betala mer för den.

Dessutom kommer förmodligen priset på bilen från South Carolina eller Michigan att bli dyrare. Konkurrensen är ju mindre.

I krisuppgörelsen 1933 bytte man helt enkelt. Bönderna fick sin margarinaccis. Socialdemokraterna resurser att bekämpa massarbetslösheten. En rimlig affär för båda parter.

Det är klart att vi kan utnämna länder och regeringar till vinnare eller förlorare. Det är ju så Trump vill ha det. Han älskar ju att vara vinnare.

Men det skulle inte skada om diskussionen också fick handla om vem i landet som faktiskt tjänar på politiken. Och vem som förlorar.