Svenska riskkapitalisters dolda makt – styr över 320 000 jobb

Harald Mix och hans mer eller mindre lyckade satsningar i den gröna omställningen, med jätteprojekten Northvolt och Stegra, har kastat strålkastarljuset på riskkapitalister. 

Och Sverige har i ett internationellt perspektiv en relativt stor riskkapitalindustri. Wallenbergsfärens EQT är till exempel världens näst största riskkapitalbolag, sett till hur mycket pengar man dragit in de senaste fem åren. Totalt förvaltar EQT ett kapital på hisnande 3 000 miljarder kronor. 

Därmed är man långt före Sveriges näst största riskkapitalbolag, Nordic Capital, som ”bara” förvaltar 470 miljarder kronor. 

På delad tredjeplats kommer Triton Partners och IK Partners, med runt 140 miljarder i förvaltat kapital. 

Harald Mix bolag, Altor, är Sveriges femte största och ansvarar för 80 miljarder kronor.

3 800 miljarder kronor

Sammanlagt handlar det alltså om 3 800 miljarder kronor som de fem gått in med i bolag över hela världen, framför allt inom sektorer som hälsa- och sjukvård, teknik, infrastruktur, energi och finans. 

Att Northvolt och Stegra har drivits fram av riskkapitalister är inte unikt – de är “helt centrala” för den här typen av projekt, säger Joacim Tåg, professor i nationalekonomi på Institutet för näringslivsforskning, IFN.

Riskkapitalisterna är viktiga eftersom de ofta har expertis och nätverk för hur man gör de här investeringarna och får dem till stånd, säger han.   

– Och sedan har de möjlighet att ta in mer kapital från internationella marknader som behövs för att finansiera de här investeringarna.  

”Behöver investerare som tar risker”

Johan Lundberg, nationalekonomen på Umeå universitet, är inne på ett liknande spår:   

– För vårt välstånd och vår utveckling, och för att kunna finansiera offentlig service behöver vi ha företag och investerare som vågar ta risker – annars kommer vi att hamna på efterkälken. 

Riskkapital kallas det när man investerar pengar i företag som inte finns på börsen. Det kan också handla om att man köper ut företag som är börsnoterade genom att köpa en majoritet av aktierna. 

Pengarna kommer från till exempel pensionsfonder, försäkringsbolag, finansinstitut och privatpersoner som investerar i fonder hos riskkapitalbolagen. Pengar som sedan används för att gå in som majoritetsägare i olika företag.

”Exit” efter max sju år

Man skiljer på två olika typer av riskkapital: 

• Venture capital – när man går in med pengar i nystartade mindre bolag som man tror kan utvecklas, så kallade start up-företag. Två svenska exempel, som får sägas vara framgångsrika, är Spotify och Klarna. 
• Private equity eller Buyout – när man köper ”mogna bolag”, antingen genom att köpa ut dem från börsen eller direkt av ägarna. Sedan fixar man till bolagen, slimmar och effektiviserar för att göra dem mer lönsamma.  

När startupen eller det mogna bolaget blivit lönsamt gör man en så kallad exit, alltså att man drar sig ur bolaget med en vinst, oftast efter fyra till sju år. Antingen genom en börsintroduktion eller att man säljer till ett annat, större företag. Vinsten delas sedan mellan investerarna.

Riskkapital bakom 320 000 jobb

Sverige har en ganska stor riskkapitalindustri, där riskkapitalbolag ligger bakom omkring 1 200 företag som tillsammans sysselsätter runt 320 000 personer, enligt branschorganisationen Swedish private equity & venture capital associasion, SVCA.  

Det motsvarar 6,3 procent av alla anställda i Sverige, jämfört med 5 procent för hela Europa.

Joacim Tåg, på IFN, har forskat mycket på ägande och relationen till arbetsmarknaden. Enligt honom brukar riskkapitalbolag vara medellångsiktiga ägare, jämfört med börsbolag och familjeägda företag.  

– Man har den här medellånga horisonten som skiljer sig från kvartalskapitalismen som gäller för börsnoterade bolag. Och bland de noterade bolagen så har ofta familjebolagen en längre horisont.  

Kan leda till lönesänkningar

Enligt honom kan det vara positivt för de anställda om riskkapital går in i företaget för att få det att växa.  

– Man investerar nytt och anställer ofta fler. En del av vinsten brukar delas med anställda genom högre löner eftersom vi har det system vi har i Sverige där fack och arbetsgivare förhandlar, säger Joacim Tåg.

Men om det i stället handlar om att riskkapitalister går in för att strukturera om bolag som till exempel tappat i produktivitet så ser det annorlunda ut för anställda. Om fokuset är kortsiktig effektivisering och tillväxt kan det orsaka uppsägningar och lönesänkningar. 

Framför allt är det anställda med rutinmässiga arbetsuppgifter som är lätta att flytta utomlands som drabbas. 

– När man moderniserar bolag så behövs det olika typer av kompetenser. Vissa förlorar på det, medan andra kan vinna på det, säger Joacim Tåg. 

”Inte godare människor”

I länder som Storbritannien och USA är fackets relation till riskkapitalister infekterad. Medan facken i Sverige generellt är mer positivt inställda, enligt Per Strömberg, professor i finansiell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. 

Han tror att det kan bero på att den svenska modellen, där fack och arbetsgivare förhandlar med varandra, kan passa den här typen av verksamheter bättre. 

– Det handlar nog inte om att svenska riskkapitalister är godare människor, utan snarare att man är mer mån om att lämna bra eftermäle och komma ut ur affärerna med ett bevarat rykte – gör man sig till paria bland facket och banker då är det svårt att fortsätta med affärerna, säger Per Strömberg.