Aase Berg får ställa sig i kö om hon vill döda mig
Min huvudsakliga invändning mot Aase Bergs tilltag är det svaga konstnärliga hantverket i den genre som kallas provokation, skriver Johannes Klenell.
”Det fanns alltså en förhoppning om att jag skulle anmäla Aase Berg för att hon blivit arg över en recension, eller åtminstone skriva om det, för att på så vis ge henne lite efterlängtad tid i rampljuset?”, skriver Johannes Klenell.
I går blev jag uppringd av SVT:s Kulturnyheterna angående den ”liten fitta”-debatt som just nu pågår.
Där diskuteras varför poeten Aase Berg kallat Dagens ETC:s kritiker Selma Brodrej just detta i sin nyutkomna bok ”Vi är framme snart”.
Jag hade hunnit tänka en del på boken redan innan den här debatten briserade i offentligheten.
I mitt knä ramlade den nämligen redan på bokmässan efter att en skrattande kulturredaktör berättat att de skulle nämna att jag ”hotats” av Aase Berg i recensionen av hennes nya bok.
Jag kan finna det oerhört fascinerande hur nästan ingen alls, förutom Brodrej, sedan dess riktigt vill säga rakt ut att det Aase Berg gjorde i sin bok var att dödshota mig.
Det finns så oerhört mycket som beskrivs i termer av hat och hot och hur det måste tas på allvar, när det kommer till oss journalister – men tydligen inte när någon bokstavligen skriver ”jag ska döda SvD-idioten”, ”jag vet var du bor, haha” och ”jag vet att det här är olaga hot, anmäl mig då”.
Detta för att jag inte uppskattat hennes förra bok.
För er läsare som av någon anledning trillat in här och inte är del av yrkeskategorin spaltdåre på kultursida: Nej, detta tillhör inte vanligheten.
Svängigt hot
SVT:s reporter talade om det som ett skämt. SvD, där jag skrivit recensionen, tog det med en klackspark.
DN nämnde inte ens att det hänt. TT skrev att jag sågat boken i sin intervju med poeten, men inte vad hon skrivit.
Expressens Kulturchef Victor Malm konstaterar att hotet var ”svängigt” i en passage i sitt nyhetsbrev – sen över till det verkliga problemet, nämligen ”fittan.”
Och jag fattar. Jag är den ”roliga” killen och då är det här med hat och hot inte så jävla viktigt. En grisbrottare får räkna med att bli smutsig – så sägs det.
Då blir det inga skarpa uttalanden från svenska PEN.
Men någon sorts intellektuell båge spändes för att kunna runda den rätt unika händelsen med det uttalade hotet och ändå hålla skvallerdebatten i gång.
Att erkänna vad som faktiskt hänt kommer nämligen med problem för våra kulturredaktioner.
Det skulle innebära att man måste agera mot en av sina egna. Inte en Palestinaaktivist eller Sverigedemokrat eller komiker.
Det här är en etablerad Bonnierförfattare och kulturskribent – en intellektuell. Då blir det genast komplicerat att agera konsekvent och vidta åtgärder.
Hon får ställa sig i kö
Så låt mig lätta lite på trycket i just den nervösa cancelleringsångpannan.
Jag känner mig inte speciellt hotad av Aase Berg och har ärligt talat annat att förhålla mig till än dödshot från en sur poet som vill göra sig relevant.
Dryga decenniet som antirasist i den offentlighet som blivit Tidösverige har gått fram som en åkgräsklippare över de eventuella nerver som en gång fanns på utsidan av huden.
Två års sura blickar från Berg och hennes Augustnominerade författarkille (av någon anledning väljer de där två varje år att först av alla parkera sig i sätet längst fram i den leasade bussen från Bonnnierfesten på Manilla) har varit obehagligare än det här.
Och de får ställa sig i kö.
Där står redan en konservativ kolumnist, idag uppburen av vår regering, som under en middag högljutt önskat att jag skulle dö i den cancer jag insjuknat i, författaren som onyktra nätter skrev meddelanden till mig om hur han skulle förstöra mitt liv samt en enorm orchhord högerextremister.
Det här är, för övrigt, andra bokmässan på raken där någon i offentligheten velat se mig död utan större reaktion än ett gott garv – från samma kulturtoppar som sedan med uppriktig blick håller tysta minuter för hotet mot yttrandefriheten.
Så, bästa Aase, detta är alltså din första rodeo i hotbildssvängen, inte min.
Inte mitt jobb att hålla författare glada
Jag är också av åsikten att det i mitt jobb som kritiker inte ingår att hålla författare glada, precis som att det inte är min uppgift att göra korrupta politiker eller lobbyindustrin på gott humör.
Min ambition är att skriva rättvis, läsvärd och underhållande kritik.
Då får man också ta att folk inte alltid blir så glada tillbaka. Ibland slår någon bakut när man kallat hennes privilegierade gnäll till offentlig dagbok för ”en Rapport från en skurhink – från svenskt tenn”, helt enkelt. Så får det vara.
Kritik är inte ett tryggt rum. Vi är inte här för att bli omtyckta. Och om den integriteten inte fanns hos mig borde jag ärligt talat jobba med något annat.
Inte heller är jag anställd på Expressen Kultur där det tycks vara legio att smälla upp storrubriker och blåsa i änglabasuner så fort ens namn synts i tryck.
Det är med ambivalens jag med den här texten träder in i den narcissistiska Hårgadansen.
Dålig konst
Men. Och detta är relevant. Min huvudsakliga invändning mot Bergs tilltag är det svaga konstnärliga hantverket i den genre som kallas provokation. ”Vi är framme snart” är inte direkt konstnären John Duncans samlag med ett lik i Mexiko.
På bokmässan gastade Bergs förläggare om att böckerna var nyskapande cutting edge-litteratur där man, citat: ”skriver en dagbok, sen svarar kritikerna och då svarar man på det”.
Alla verksamma inom självbiografiskt skrivande vet att det här inte är något nytt. Serietecknaren Joe Matt tog konceptet så långt att han träffade en ny kompis och gjorde en dagboksserie om det. Efter en tid blev han tänd på nyfunne vännens flickvän och gjorde då, såklart, en serie även om det.
Sedan läste kompisen serierna och var inte hans kompis längre. Det här är trettio år sedan.
Matt var en av min generations fixstjärnor när jag under 00-talet inledde min egen litterära karriär. Med den givna konsekvensen att jag genom åren förekommit i ett antal mer eller mindre smickrande autofiktiva porträtteringar.
Min riktlinje då som nu är att om det blev bra, fullständigt ärlig, konst – så var det värt det.
Aase Berg och hennes förläggare har uppenbarligen så dålig koll att när hon skulle hota en kritiker, då valde de den där det var helt riskfritt.
Eventuella förhoppningar om bombastiska performancevrål i spalterna som en mer trivsamt Babelsoffekompatibel måltavla inneburit grusades.
De borde lärt av en annan författare som attackerat mig i rollen som kritiker, nämligen poddaren Sigge Eklund. Han la inte bara femton minuter på att diskutera min person i sin podcast – då landets största – efter att jag uttryckt viss skepsis mot hans pekoral ”Livets små njutningar”.
I ett senare avsnitt resonerade digitalradiomannen inför sina 200 000 lyssnare också kring hur han skulle misshandla en docka föreställande mig med ett baseballträ, men oroade sig för att få blodad tand.
Även i det, hyfsat extrema, fallet var mottagandet så tyst att en axelryckning framstått som en läsarstorm.
Kul tänkt – fel kille
En lustig detalj var att jag fick förklarat för mig av Aase Bergs förläggare att han visste exakt vet var gränsen för förtal går.
Oklart varför han ville meddela mig detta, men det utraderade än mer illusionen av hur spontan blodtörsten i bokform var.
Det fanns alltså en förhoppning om att jag skulle anmäla Aase Bergs vrede över min recension, eller åtminstone skriva om den, för att på så vis ge henne lite efterlängtad tid i rampljuset?
Kul tänkt. Fel kille. Vad som började i en stolt stagedive slutade i det pinsamma resultatet att ingen tog emot.
Finast i kråksången är att poetens bortförklaring i dag är att hon sysslar med experiment inom fiktion ingen begriper – vilket faktiskt var grunden i min sågning av den första boken.
Att den bara hade ”dagboksformen”. Men bara var ett på förhand uttänkt skvaller om middagar med annan kulturelit, på samma tidningar och i samma stadsdelar som henne själv. Som även de till leda skriver dagböcker om exakt samma liv, uppumpade till väldighet med stora ord och tom luft.
En dagbok och ett fiktivt verk bedöms enligt två olika måttstockar. Det här bidde ingen uppriktig dagbok – det bidde bara halvdan manipulativ fiktion.
Inget har offrats
Man måste offra något när man skapar, inte minst den påstått självutlämnande, det är den äldsta regeln i boken.
Här misslyckades det för att konstnären saknade den omvärldsanalys som krävdes. Eller helt enkelt bara fegade ur.
Så nu står vi här, med ett sensationslystet försök att skapa en extrem situation ingen alls brydde sig om. I en svidande känsla av pinsamhet.
Som en vag förnimmelse av att kollektivt ha kissat ned oss i bävernylonoverallen.
Det är ärligt talat, när allt kokats ned, en rätt bedrövlig konstupplevelse.