Varför är det så tyst efter skolattacken i Trollhättan?

I alla år som vi trodde på undanträngda minnen så gjorde vi det för att teorin har sin egen oantastliga logik: varför skulle vi komma ihåg det som är så jobbigt att vi helst inte vill tänka på det?

Men teorin var falsk. Vi minns för det mesta det svåra alldeles extra tydligt.

Det är ju också helt rationellt. Vi minns för att allt det vi är med om, och allra mest det mest chockartade, påverkar oss. Det gör oss till dem vi är.

Rent evolutionärt minns vi för att lära oss av det svåra och kunna handla annorlunda nästa gång, för att undvika eller hantera faran.

Jag tänker på det där och jag minns. Ser mig omkring och surfar runt på Sveriges officiella konton. Jag lyssnar till alla tal, bläddrar genom tidningarna och ser extrasändningarna på tv.

De obefintliga extrasändningarna.

För 10 år sedan gick en ung, men vuxen man in i en skola, förklädd och beväpnad. Med svärd, med hat och med rasism.

När han bars ut hade han dragit med sig tre människor in i döden. I onsdags kom och gick minnesdagen.

Hur mycket jag än tittar på alla de jag delar det här landet med – som för tio år sedan genomlevde samma katastrof som jag – så hör jag inte mycket mer än tystnad.

Varför är det så tyst?

När ett samhälle väljer att minnas det svåra gör vi det just som ett samhälle, av mer komplexa skäl än de rent evolutionära. Vi sörjer våra döda, vi hedrar de som stod närmast.

Vems katastrofer räknas?

När Kronans skola attackerades var jag utbildningsminister. Det är en märklig position i en sådan kris.

På ett plan är det viktigaste att inte vara i vägen. Inte störa kommun, polis eller myndigheter med ett mer akut uppdrag.

Mitt ansvar var bara ett, men inte alldeles oviktigt. Mitt ämbete skulle visa att de som levde med den alldeles färska känslan av att vara attackerad, instängd, rädd, eller hemma men utan att få svar av sitt barn – inte längre var ensamma.

Att det som hänt dem, också var en attack mot oss alla.

Så jag besökte såklart Kronans skola några gånger. Det jag minns bäst därifrån är alla samtal om – det här låter kanske lite konstigt – lärande.

Det började redan i lärarrummet några dagar efter attacken, när skolan fortfarande tvingades hålla stängt.

De som satt där hade förlorat en elev och två kollegor. Så mycket var redan sagt, trots att inga ord egentligen räckte till.

Inget fick stjäla skolan från barnen

Så vad pratar man om?

Vi pratade om det vi bar gemensamt. Det mördaren försökte ta ifrån oss. Kärleken till skolan, till uppdraget, till lärandet. Det låter högstämt, men var egentligen ganska praktiskt.

Vi pratade om läsinlärning och SALSA-värden, styrkedjan och systematiskt kvalitetsarbete.

Jag såg att de skulle klara det tyngsta.

På torget efter minnesmanifestationen stod föräldrar som flytt krig för att ge sina barn trygghet. Vi stod och pratade långt efter att marschallerna brunnit ut.

Skulle man våga låta barnen gå tillbaka till den plats där de fått uppleva inrymning innan de flesta av oss hört ordet?

Varje samtal bar på alla de känslor som ryms i en människa. Men när känslorna gjorde oss trötta pratade vi ändå om skolan, hur viktig den trots allt var, att inget fick stjäla den från barnen.

Hjältedåden

Vi satt på begravningen för ett barn. En talang som fyllt sina syskon och föräldrar med glädje, och jag hoppas så att de i dag klarar att genom sorgen se också de tillfällena.

När Kronans skola öppnat igen fick jag se hjältedåden.

I varje vuxen som tagit samtal med barn som ingen lärar- eller fritidsledar- eller bamba- eller vaktmästar- eller socialpedagog- eller ens kuratorsutbildning kunnat förbereda för.

I barnlek och i den allvarliga frågan jag fick i matsalen av en mellanstadieflicka, i skratt och i åttondeklassaren som bad sin lärare om hjälp med ett mattetal.

Alla de barn som nu kämpade för sig, sina kompisar, sitt område och sin framtid – trots en vuxen mans och en hatideologis försök att aldrig igen ge dem chansen att kämpa.

Här finns fler människor att hedra än vad det någonsin finns rasister som kan flockas i ett kommentarsfält.

Och ändå, denna öronbedövande tystnad.

Vems katastrofer minns? När ska vi lära om inte nu?

SD talade om utomparlamentarisk kamp

Runt om i världen har alldeles för många människor sett mördarens siluett. Den har spridits av högerextrema terrorister som velat skrämmas precis som han.

Fler har nog sett den, än vad som i onsdags påmindes, stannade upp och tänkte på det som drabbade oss för tio år sedan.

Så låt oss minnas hur det var.

Då när Sverigedemokraterna använde sina kommunplatser till att få reda på, och sedan lägga ut adresser till lokaler där flyende människor fick en fristad. Tills de brann.

I riksdagen talade Jimmie Åkesson om att partiet ställde om till utomparlamentarisk kamp.

En vecka innan dådet stod hans riksdagsledamot på ett torgmöte inför uniformerade nazister och sa att nu har stubinen brunnit klart.

Att de som stod där, ”motståndsrörelsen”, ”spjutspetsen för vårt land” skulle visa ”att nu är det dags”. ”Nu smäller det”.

Jag citerar här.

Jag förstår varför

Var Sverigedemokraterna befinner sig i dag vet vi alla.

I tidningarna syns notiser om brända moskéer, om nazister som ger sig ut på stan och heilande misshandlar människor som inte ser ut på ett sätt som behagar dem och om bilar som kör in i solidaritetsmanifestationer.

Alltsammans ackompanjerat av tystnadens icke-fördömanden, från de partiledare och ministrar som annars aldrig får tunghäfta och från de medier som inte ens ber om ett citat.

Jag förstår varför rasismen som slog till med full kraft när våra barn och lärare blev mördade på en skola för exakt tio år sedan inte fick några minnesprogram eller högtidstal.

För att den katastrofen fortfarande pågår.

Men kom ihåg: Hjältarna går fortfarande till skolan varje vardagsmorgon.