Gå till innehållet
Gå till startsidan

Ett bättre arbetsliv kräver modig journalistik

Sök

Stegra behöver mer Xi Jinping och mindre Harald Mix

I Boden havererar Stegra. Ebba Busch säger att staten inte kan göra allt – men den gör ju ingenting, skriver Arbetets politiska redaktör.

Tre myggor har upptäckts på Island. Här har det aldrig funnits myggor förr, men på grund av klimatförändringarna är ön i Nordatlanten numera beboelig för blodsugarna.

I takt med uppvärmningen på norra halvklotet har även fler myggarter spridit sig. I Storbritannien har man till exempel hittat arter som kan sprida både gula febern och denguefeber.

Och i Boden står ännu ett grönt industriprojekt på randen till kollaps.

Stegra – tidigare H2 Green Steel – har bränt miljarder, tappat investerare och sitter fast med en finansieringslucka på över en och en halv miljard euro.

Det som skulle bli symbolen för Sveriges nya gröna självförtroende riskerar att bli ett monument över marknadens kortsiktighet och politikens handlingsförlamning.

Paralleller till Northvolt

För att spara pengar har Stegra skjutit upp delar av produktionen, bland annat en galvaniseringslinje, och försöker nu sälja eller hyra ut delar av sin vätgas- och kraftanläggning.

Parallellt med detta har den svenska regeringen vägrat betala ut ett EU-godkänt stöd på cirka 150 miljoner euro, något som försvårat bolagets finansiering. ”Kursen för industriomställningen ligger fast”, hälsar näringsminister Ebba Busch i ett skriftligt uttalande.

Jaha. Men vart ska vi då?

Det är förstås svårt att inte dra paralleller till Northvolts genanta implosion i våras.

Och det finns en gemensam nämnare: Harald Mix.

Som ett pyramidspel

Hans riskkapitalbolag Vargas har byggt en stor del av den svenska gröna industridrömmen på ett pyramidspel där offentliga garantier ska bära privata risker tills börsen kan lösa ut ägarna.

Företagen började med att skriva långa avtal med kunder – som Volvo, Scania och Porsche – om framtida leveranser av batterier eller grönt stål.

Det kallas offtaker-avtal och används för att övertyga investerare: titta, marknaden finns redan!

Med dessa kontrakt i handen kunde man låna miljarder av banker och ta in dyrt riskkapital.

Planen var att när produktionen väl startade skulle verksamheten anses så säker att nya, billigare lån kunde lösa ut de gamla dyra.

Då brakar finansieringen

Men om produktionen inte kommer i gång – det gjorde den inte på Northvolt och det gör den inte på Stegra – då brakar hela finansieringskedjan ihop.

Lånen fortsätter att kosta, kassorna töms och företaget går mot konkurs.

När Northvolt kraschade hade Harald Mix redan konverterat sin begränsade insats till en mångmiljardvärdering.

I tisdags lämnade han posten som Stegras styrelseordförande.

Klimatet som maktstrategi

Som av en slump samlas i dagarna Kinas kommunistpartis centralkommitté för att lägga fast en ny femårsplan.

Här är klimatpolitiken inget tokroligt investeringcase utan en ny maktstrategi.

Fokuset på klimatet har gett enpartistaten Kina enorm industriell kraft. Landet har tredubblat sin kapacitet inom solenergi och byggt ut vindkraften till världens största. Åtta av tio solpaneler som säljs globalt är tillverkade i Kina.

De kinesiska elbilstillverkarna dominerar världsmarknaden och landet kontrollerar nu en majoritet av produktionen av de metaller som krävs för militärteknik, vindkraftsturbiner, telekom och elnät.

Kinesiska Catl står för över 30 procent av världens elbilsbatterier. Inom grönt stål gör China Baowu Steel Group och försök med vätgasdrivna masugnar. Och kinesiska HBIS driver sedan 2023 världens första industriella anläggning som producerar fossilfritt stål med just den teknik som svenska Stegra vill utveckla.

Inte tillräckligt viktigt

Kinas klimatpolitik handlar inte bara om utsläpp utan om att styra hela den gröna ekonomin, från råvaran som bryts i Kongo till elbilen som laddas i Malung.

Det kan vara värt att påminna om att Northvolt och Stegra i högtidstalen beskrivits som ett sätt att utmana det där: visst, det är finfin klimatpolitik men också strategiskt viktiga satsningar, nödvändiga för nationella och europeiska säkerhetsintressen.

Men inte tillräckligt viktiga, helt uppenbart.

Hur ska man annars förklara att vi har privatiserat nästan hela industripolitiken och outsourcat vår framtid till käcka riskkapitalister – och ingen, ingen! – verkar vilja göra något åt det?

Hur ska man annars förklara att Sverige har unikt goda förutsättningar för grön industri – billig el, fungerande infrastruktur, en kompetent arbetskraft – men de politiker vi valt låter allt förfalla?

Avgörande för planeten

I väst talar vi gärna om marknadens förmåga att innovera. Men marknaden rör sig aldrig snabbare än vad avkastningen tillåter. Planering, ansvar och långsiktighet är ingenting för kvartalskapitalismen men det är avgörande om vår planet ska överleva.

Och är det något de senaste åren visat så är det att den gröna revolutionen inte sker spontant. Den måste kommenderas fram.

Det är kanske inte så vackert men om Europas demokratier vill ha en grön omställning som faktiskt räddar både jobben, välfärden och planeten måste vi göra som Kina: styra, planera och satsa.

Om vi ska ha en framtid kan inte avgöras av om Harald Mix får ihop nästa finansieringsrunda eller inte.