Jenny Wrangborg lika konkret och träffsäker om klass i relationer

Debuten ”Kallskänken” 2010 var en skildring av arbete i kök och på kaféer. I en konkret och lättillgänglig poesi. Det finns ett tydligt före och efter Jenny Wrangborg i den svenska arbetarlitteraturen, och inte minst har det kommit många arbetsskildringar i poesins form. Elliot Baron, Sara Krondahl och Carola Ankarborg för att nämna några som skrivit om omsorgsarbete i diktform. Jenny Wrangborg var en period medlem i Kommunal och skrev uppskattade krönikor i Kommunalarbetaren.

Det konkreta och kroppsliga

I sin tredje och senaste bok, ”Det oss som saknar ett vi”, lyckas Jenny Wrangborg skriva nästan lika konkret, tillgängligt och träffsäkert som i ”Kallskänken” om ett mer abstrakt ämne: klasskillnader i en kärleksrelation. Där kvinnan (jaget) har ett arbetaryrke och bakgrund i arbetarklass medan mannen (duet) kommer från medelklass och studerar psykologi om jag tolkar rätt. Även här hittar Wrangborg ord för det konkreta och kroppsliga:

devalveringen av mitt kulturella kapital

när du så klarsynt påpekade

att jag luktade svett och stekbord

efter tio timmar på den plats

där jag inte hade något inflytande över

om jag skulle le eller gå under

Och små, effektiva rader kan liksom sätta fingret exakt på vad klasskillnader är:

du sa att det alltid ordnar sig

för det hade alltid ordat sig för dig

Orden är så enkla, inte ens originella, men träffar mig rakt i bröstkorgen där jag bär allt jag tycker mig ha fått kämpa för i livet eftersom jag är en sån som aldrig nånsin vågat tro att något ”ordnar sig”. 

När jag träffade min man hade jag garden uppe när han sa att han var från Nacka, men andades ut när han sa ”Orminge är betongförort” eftersom jag skulle slippa låtsas vara någon som jag inte är. Klasskillnader har betydelse i relationer och även om man kan byta klass genom studier och tillfälligheter så kan man inte förändra sin bakgrund. 

Wrangborg jobbar nu på Handels

För diktjaget blir skillnaden uppenbar när hon står i köket under en födelsedagsfest i pojkvännens familj – eftersom hon jobbar med sånt – och under festen ombeds ta ut soporna.

Jenny Wrangborg själv har lämnat bakom sig sitt arbetaryrke men jobbar nu för arbetare på fackförbundet Handels. Jag vet inte om hon är lite rädd för att nu placeras i ett annat fack än som ”arbetarpoet” – hon är riktigt bra på att skriva om relationer! – för efter en rad som: Men vad ska jag med den kärlek till / du inte kan ge

följer raden: Som att sjunga kampsånger med socialdemokrater

Det känns krystat och skär sig mot resten av texten. 

Medan en rad som: Jag kommer inte bjuda dig på releasen av den här / diktsamlingen

är viktig för att den formulerar privilegiet hos den som kan skriva, oavsett klasstillhörighet.