Skrämsel och övervakning bakom Chopchop-leendet – så styrs krogkedjan: ”Svårt att andas” 

På en Chopchop-restaurang i Mellansverige haltar en kinesisk kvinna in på sitt arbete. Hon har en blåtira över ögat, blåmärken över hela kroppen.

Kollegan Lisa är ganska ny på jobbet i serveringen. När hon får se kvinnan, som jobbar i köket, frågar hon vad som hänt.

”Jag har ramlat”, svarar kvinnan.

Lite senare under dagen får kvinnan så ont i ryggen att hon måste vila. Hon sträcker ut sig på bänken i personalens omklädningsrum.

– Ingen av kineserna stannade hemma när de var sjuka, säger Lisa.

Hon känner ett litet obehag. Har något annat hänt kollegan? Men ingen gör någon stor grej av det och hon pratar inte om det med kollegorna.

– Det fanns inget jag kunde göra, jag kände ju knappt henne, säger Lisa.

Så en tid senare kommer kvinnan fram till Lisa. ”Lita aldrig på kinesiska män, de vill bara ha sex”, säger hon.

Händelsen utspelar sig i sorlet av jäktade barnfamiljer, som sökt ett välbehövligt stopp på bilresan. Och som efter favoriter som Orange chicken och Bangkok beef krossar lyckokakorna och rullar ut de långsmala papperslapparna med budskap som: 

”Om du vore en väderprognos, skulle det alltid vara solsken.”

”Fall sju gånger, res dig åttonde gången”.

De har ingen aning om vad som pågår där bakom, i köket.

Arbetet har pratat med nio nuvarande och tidigare anställda på den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop. Verkligheten kunde knappast vara längre från lyckokakornas budskap.

Amanda, tidigare restaurangchef på en annan ort, berättar om hur hon en dag ser en stressad sushikock stå och hoppa av kissnödighet. Ett toabesök är en omöjlighet. Ordrarna bara fortsätter strömma in.

Amanda själv mår inte heller bra. Kilona rasar av jobbstressen, och när hon senare slutar på Chopchop visar vågen 15 kilo minus och hon är utbränd.

Stressen i kroppen känns särskilt i drive-thrun. Så fort en kund börjar prata i högtalarna startar tidtagaren. Tick, tick. Allt ska gå fort. Ta beställningen, så betalningen, och så ut med maten. ”Finns gluten i den där?” Såna frågor stressar. För sekunderna går. Klockan som räknar ner tiden går från grön till orange. Snart blir den röd.

– Jag kunde få ångest och svårt att andas. Du vill bara att personen ska bort för du har bara ett antal minuter på dig.

Men de i köket har det värre. Så hon lär sig göra sushi, för att kollegan ska kunna springa på toa. Kocken pratar bara kinesiska men Amanda ställer sig bredvid och härmar, tittar på bilderna för att se vilken topping makirullarna ska ha.

– De var under extrem press under hela sitt arbetspass. Men de bara nickade och sa ”ja, ja, ja”, säger Amanda som i dag lämnat arbetsplatsen.

Lyssna nedan.

297 miljoner i vinst förra året

Bakom Chopchop står bröderna Tommy och Jimmy Wang med vännen Hans Ye. Sedan 2011 har de startat 43 Chopchop-restauranger. Ofta vid knutpunkter längs motorvägarna. Och fler är på gång.

Tillsammans drog de under 2024 in en omsättning på drygt 1,1 miljarder kronor. Resultatet före skatt: nästan 297 miljoner kronor. De har också tagit fram ett kassasystem, Qopla, som sålts vidare till andra restauranger i Sverige.

På sin hemsida skriver Chopchop att ”Hos oss är du inte bara en medarbetare – du blir en del av vår familj.”

I den så kallade familjen ingår motsvarande 641 heltidsanställda i koncernen. Anställningarna fördelar sig på över 1 000 medarbetare, enligt företagets sajt.

Gästerna ser främst de som frontar i serveringen och kassan. Ofta unga personer som fått sitt första jobb, och som leds av restaurangchefer, unga även de. Kommunikationen mellan restaurangerna sker på svenska, i verktyget Slack.

Men längre bak i restaurangen, i köket, jobbar många personer på arbetstillstånd, varav flera från Kina. De leds av egna kökschefer och här pratas mestadels kinesiska. Kommunikationen sker i den kinesiska appen Wechat.

Hur många som är här på arbetstillstånd är oklart. Först säger Migrationsverket runt 60. Men senare upptäcker myndigheten stora brister i statistiken. Den går inte att lita på. 

”Så så trött”

Det är en oerhört stängd värld. Arbetet har trots upprepade försök bara lyckats få prata med en enda person.

Det är en person vi kallar Li.

Ingen i Arbetets granskning vågar ställa upp med namn. Li är rädd för att bli av med jobbet och skickad tillbaka till Kina. En reell risk eftersom de med arbetstillstånd har max tre månader på sig att hitta nytt jobb, ofta kortare än så.

Li är så rädd att vi fått välja bort flera allvarliga vittnesmål, annars kan chefer förstå vem det är. Därför skriver vi också ”hen”. Larmen påminner om det flera övriga anställda berättar.

Vi har stämt träff på en ganska öde lunchrestaurang i en mellanstor stad. Li tittar sig nervöst över axeln när hen ska berätta något. Varje gång entrédörren öppnas tystnar hen lite. Ser någon ut att kunna komma från Kina tystnar hen helt.

– Jag är så, så trött. Och ledsen, jag gråter hela tiden. Det enda jag tänker på efter jobbet är att få vila. Och att det inte är långt kvar till nästa pass, sammanfattar hen sin arbetssituation.

En situation som blivit hela livet, eftersom arbetspassen är så långa och de lediga dagarna så få.

Ofta jobbar hen från 9.30 till 22. Men det kan dra ut på tiden om det är mycket kunder. Häromdagen fick hen jobba till 23.15. Nästan ett 14-timmarspass, alltså. Då ingår också pauser.

– Men de hinner vi inte ta. Vi hinner egentligen inte gå på toa, man får skynda sig på max en minut. Vi hinner inte äta. Chefen säger att vi måste ha maten bredvid oss och äta medan vi jobbar, säger Li.

För det får hen lön i nivå med Migrationsverkets krav för att bevilja arbetstillstånd – runt 30 000 kronor i månaden. Men under sommarmånaderna arbetar hen uppemot 260 timmar per månad, vilket ger en timlön på bara 115 kronor, långt under miniminivån i branschen.

Li berättar att hen tidigare jobbat månader utan en enda ledig dag. Och inte fått någon semester.

De långa arbetsdagarna och långa perioder utan ledighet bekräftas av handlingar från Arbetsmiljöverket (se faktaruta).

Exakt hur mycket hen betalar för sitt boende – som ägs av Chopchop – eller vad hens lön är vet hen inte. Hen får ingen lönespec, säger hen. Det hen vet är att hen känner obehag av att bo med så många okända, och ständigt nya, människor.

– Ibland är det tio personer som bor i huset. Jag är rädd för att någon ska komma in i mitt rum på natten, säger Li.

De perioder när Li jobbat som mest har hen bara kommit hem, duschat, lagt huvudet på kudden och sen slocknat. Många kollegor tar till flaskan, berättar hen.

– Jag ville bara få ett nytt liv, med mer pengar. Jag ville lämna Kina.

Uppmanades att betala för att få jobb

För att få jobbet i Sverige betalade hen runt en månadslön, efter uppmaning från chefen. När hen undrade varför hen skulle sätta över pengar på ett kinesiskt bankkonto som tillhörde en person hen aldrig hört talas om blev chefen arg. Så hen betalade.

– Han sa ”skit i det, det är vårt företagskonto, du behöver inte veta allt om det”. Det är inte jättemycket pengar, men det känns som förtryck.

Arbetet har sett meddelandet där chefen uppmanar hen att betala.

Fler anställda än Li vittnar om långa arbetspass och låga, eller till och med uteblivna löner. I förhör med polisen beskriver en dåvarande anställd ett möte med en rekryterare:

”Jag var tvungen att jobba en till två månader utan lön… hon sa att ju snabbare jag lärde mig desto snabbare skulle jag få lön.”

Hon har jobbat tiotimmarspass, runt 42 timmar i veckan, utan lön. Hon har bett sin chef registrera henne i appen Mypayslip, där man ser lönen, men det har inte skett.

Senare lägger polisen ner utredningen om misstänkt människoexploatering, för att det personerna berättar inte når upp till kravet ”uppenbart orimliga förhållanden”.

I en annan nedlagd förundersökning med samma brottsrubricering beskrivs hur de anställda får flytta mellan olika restauranger i Sverige, och då bo på Chopchops boenden.

I ett protokoll från en husrannsakan i ett av kedjans hus i Eskilstuna beskriver patrullen att ”det är väldigt lite saker i bostaden och det känns spartanskt möblerat”. Även i vardagsrummet står en säng. ”Undertecknad får känslan av att de som bor där inte bor där speciellt länge samt att det inte är deras bostad”, skriver en polis.

Ständigt övervakad

Sen är det det här med kamerorna. Övervakningen.

Den 23 april 2024. Plötsligt stormar poliser in på en Chopchop-restaurang i Malmö. Efter dem kommer Skatteverket i gula västar. Sen Arbetsmiljöverket och Migrationsverket. Tillsammans kliver myndigheterna in på flera restauranger landet över.

Allt efter ett tips om människoexploatering. Kika särskilt efter kameror, har Migrationsverket fått höra. Ett möjligt tecken på att anställda övervakas och kontrolleras.

Skatteverket hittar personalliggare med slarvigt ifyllda arbetstider som ibland inte ens går att läsa, och vissa anställda är inte ens inskrivna. Arbetsmiljöverket kritiserar gasflaskor som inte tippsäkrats och blockerade utrymningsvägar.

Migrationsverkets personal reagerar på att flera personer som är här på arbetstillstånd är folkbokförda långt ifrån sin arbetsplats. Några av dem berättar att de bor i Chopchops bostäder när de arbetar i Skåne. Det är en annan plats än vad arbetstillståndet gäller.

Sen hittar de kamerorna.

I en tjänsteanteckning står att: ”generellt kan sägas att det på samtliga Chopchop som kontrollerades i polisregion syd fanns kameror uppsatta i köket för övervakning av personalen”.

Tjänstemannen skriver att ingen på plats – vilken restaurang det gäller har myndigheten maskat – vet vart kamerorna ”går”, alltså vem som kollar på övervakningen. En anställd tror dock att de styrs från huvudkontoret i Stockholm.

Den tidigare restaurangchefen Amanda minns kamerorna i köket, men vem som hade tillgång till dem visste inte ens hon, trots att hon var chef. Men att kökspersonalen var medvetna om dem vet hon. Det märktes när de försökte ta korta pauser i stressen.

– De sjönk ihop så fort de fick chansen. De brukade huka sig eller sitta på tunnor med jordnötssmör i. De hade hittat ställen att sitta där de inte syntes för gäster eller där kamerorna inte såg dem.

Hon säger att kökspersonalen var rädda för kamerorna. Till och med jätterädda.

– Vissa kök använder dem som skrämseltaktik. En från en annan restaurang sa till mig: ”Om de inte sköter sig så pekar jag bara på kamerorna.” Men det har jag aldrig gjort, jag skulle aldrig utsätta dem för något sådant, säger Amanda.

”Cheferna ser på kameran om man pratar”

Li berättar att hen ständigt är medveten om kamerorna och att hen aldrig kan slappna av. Hela tiden jobba snabbare, inte verka lat. En gång kom chefen och påpekade att de måste slutföra en arbetsuppgift, något de bara kan ha haft koll på via kamerorna, enligt Li.

– Cheferna ser på kameran om man pratar så du måste jobba, jobba. Deras arbetsmetoder påminner om Kina för 20, 30 år sedan. Jag är rädd, jag är verkligen rädd varje dag.

Cheferna håller koll på deras liv och frågar om det på jobbet.

– Man måste vara försiktig. De frågar var man varit och ”du träffar väl inga svenskar”?

Trots upptäckten av kamerorna har de inte lett vidare till någon åtgärd.

En av Arbetsmiljöverkets inspektörer som upptäckte kameror skriver till Arbetet att de inte enbart var riktade mot personalen, och därför krävde de inte åtgärder.

En annan som noterade kameror som täckte arbetsytor ”där det enbart är personal” ställde inga krav. Hon påpekar att det är en annan myndighet som har hand om de frågorna (Integritetsskyddsmyndigeten, IMY, reds anm).

IMY var inte med på de gemensamma inspektionerna. De har aldrig gjort tillsyn på enda restaurang. Och eftersom Chopchop saknar kollektivavtal behöver arbetsgivaren inte heller förhandla med facket om kamerorna.

Li vet att hens arbetssituation borde vara bättre. Hen vet bara priset av att höja rösten – att riskera att skickas hem.

På restaurangerna har kunderna ätit färdigt, och är snart på väg mot sitt resmål, mätta och belåtna.

– De bryr sig inte, de vill bara äta.

Vi har erbjudit samtliga Chopchopgrundare möjlighet att bemöta våra uppgifter vid ett flertal tillfällen. Ingen har hittills ställt upp på en intervju. Deras driftansvariga har svarat skriftligt på frågor, läs alla svaren här.