Frisören Liza Häll: ”Ett yrke som ger mycket – om man orkar”
Liza Häll har varit frisör i över två decennier. Hon har drivit eget, jobbat utomlands, examinerat elever – och stått upp för yrkets villkor både i salongen och genom facket. Men mitt i all kompetens och erfarenhet finns det som driver henne allra mest: att få människor att känna sig sedda.
Liza Häll har varit verksam frisör i över två decennier.
När Liza Häll var liten följde hon med familjen till frisören.
Hon minns fortfarande doften av schampo, ljudet av saxen och känslan av att bli ompysslad.
Frisören Ingalill, som klippte hela hennes familj, blev ett tidigt yrkesideal.
Det var där, i frisörstolen, som en barnslig fascination växte till ett framtida yrkesval.
– Jag brukar skämta med mina kunder och säga att jag valde fel – jag borde ha gift mig rikt och öppnat salong i egen villa. Men i ärlighetens namn har jag aldrig ångrat det här valet. Frisöryrket är min dröm, och den lever jag varje dag.
Växte upp i Järbo utanför Gävle
Liza växte upp i den lilla orten Järbo utanför Gävle. Vägen till salongen gick genom vuxenutbildning i Falun efter gymnasiet.
Därefter gick det snabbt – hon tog sitt gesällbrev, hyrde stol, startade eget och hann även arbeta i Stockholm.
Men livet tog svängar. Barn kom till världen, familjen flyttade utomlands, och Liza testade arbetslivet i en annan kultur. Hon fick jobb som frisör även där – men villkoren var långt ifrån hållbara.
– Jag tjänade 800 euro i månaden. Det räckte inte ens till hyran. Då inser man hur pass bra vi har det i Sverige på många sätt, även om det absolut finns mycket kvar att kämpa för.
Trygghet i saxen och samtalen
Tillbaka i Sverige började hon om – igen. Nya arbetsplatser, nya kundkretsar, nya rutiner. Men det fanns en trygghet i saxen och samtalen.
Kunder började återvända. Gamla relationer återuppstod.
– En kund ringde och sa: ”Är du hemma igen? Du måste hjälpa mig! Jag ser ut som Pippi Långstrump och ska på begravning.” Då kände jag: jag är tillbaka.
Men att bygga upp en kundbas från grunden är inte alltid enkelt – särskilt inte om man byter salong ofta, eller om man som anställd inte får informera kunderna om sitt avsked.
Det är en realitet som frustrerat henne.
– Många kunder tror att man är arg på dem för att man inte sagt något. Men vi har avtal att följa. Det blir personligt för kunden, men det är inte personligt från vår sida. Vi gör bara som vi måste.
Jobbat halvtid efter skadad axel
I dag arbetar Liza halvtid, efter att ha skadat axel och nacke i ett fall för några år sedan. Det fysiska sliter, både kort- och långsiktigt.
Men i samma andetag som hon berättar om sjukgymnastik och begränsningar, berättar hon också om eleverna – och den nya rollen som examinerad handledare.
– Det är fantastiskt att få undervisa. När man lär andra växer man själv. Och de nya eleverna kommer ofta med nya perspektiv. Då tvingas jag också tänka om. Det är utveckling, åt båda håll.
Liza sitter i Handels avdelningsstyrelse i Gävleborg. Hon beskriver sitt fackliga engagemang som en naturlig förlängning av sin yrkesstolthet.
Och hon tvekar inte att tala klarspråk om hur arbetsvillkoren ofta ser ut.
– Det är tuffare än många tror. Många förstår inte att 600 kronor för en klippning inte går direkt till frisören. Där ska moms, material, hyra, pension och SGI rymmas – och helst lite lön också. Och samtidigt förväntas vi le, lyssna, ge råd, prestera. Varje dag.
Oavsett vad som väntar framöver finns kärleken till frisöryrket kvar för Liza Häll.
Älskar att vara frisör
Trots det älskar hon yrket. Det är det mänskliga som väger tyngst.
– Jag har klippt tre generationer i samma familj. Mormor, mamma, dotter. Samma samtal i nya tappningar. Det är något alldeles unikt.
Framtiden är öppen. Hon har sökt in till högskola för att läsa till arbetsmiljöingenjör – ett steg som vuxit fram ur erfarenhet och skador. Men oavsett vad som väntar framöver finns kärleken till frisöryrket kvar.
– Det är ett yrke som ger mycket – om man orkar. Jag hoppas att fler unga får chansen att prova, och att de som handleder också känner att det ger tillbaka.
När hon ser tillbaka på sin resa finns ett råd hon skulle ge till sitt yngre jag – och till andra:
– Våga säga ja. Till jobbet. Till utmaningar. Till att testa. Det värsta som kan hända är att det inte funkar. Men då vet du. Och du har alltid erfarenheten kvar.