”Vi är två föräldrar – men arbetstiderna tvingar oss att leva som ensamstående”
Dagens scheman när båda föräldrarna jobbar kvällar och helger gör familjeliv omöjligt. Jag vill vara förälder med min fru – inte mötas i dörren fem kvällar av sju. Schemaläggningen måste anpassas till verkligheten, skriver Dennis Strand.
"Det här är inget olösligt problem. Om vi hade sex timmars arbetsdag skulle man kunna lägga scheman annorlunda och inte heller behöva ta samma hänsyn till viloreglerna", skriver skötaren Dennis Strand. (Familjen till vänster har inget samband med texten)
Både jag och min fru arbetar som skötare inom psykiatrin. Båda arbetar dagtid, kvällstid och helger.
För att få vardagen att fungera med barn har vi tvingats jobba ”omlott”. Jobbar hon dag har jag kvällspasset och tvärtom.
För att överhuvudtaget få någon tid tillsammans som familj har vi kunnat förlägga helgpassen så att vi har en helg gemensam.
Å andra sidan ses vi inte alls den helg vi båda arbetar eftersom vi behöver gå om varandra för att lösa barnomsorgen.
Vi ses bara i hallen
Förr gick det att trolla lite med planeringen. Innan ”hälsoscheman” och skärpta viloregler kom hade vi större flexibilitet. Resultatet är att vi ses i hallen, om ens det.
Vi har ändå tur som har bra chefer, som försöker vara tillmötesgående. Men även med god vilja går det knappt att pussla ihop livet.
Ett exempel från den här veckan: jag jobbar dagtid och frugan kväll. Hon börjar två och jag slutar fyra. Hon lämnar barnen 09.30 och jag hämtar dem senast 16.30. Hon slutar sedan klockan 22.00 och är hemma tidigast 22.30, och så ser det ut hela veckan.
Nästa vecka byter vi. Veckan därpå går vi lika en halv vecka var. Sedan kommer ”bra veckan” när båda jobbar 07-16.
Det finns en lösning
På en hel månad har vi minimalt med gemensam familjetid. Konsekvensen blir att vi aldrig kan avlasta varandra, att vi ofta lever som om vi vore ensamstående trots att vi är två. Att aldrig få återhämtning påverkar både arbetet och fritiden.
Jag försöker att hitta ett nytt jobb med dagtid – men de är få inom vården. Och ska jag verkligen tvingas lämna ett arbete jag brinner för, bara för att jag ska kunna ha ett familjeliv?
Det här är inget olösligt problem. Om vi hade sex timmars arbetsdag skulle man kunna lägga scheman annorlunda och inte heller behöva ta samma hänsyn till viloreglerna.