”Att konstant bli ratad av arbetsgivare ledde till självmordstankar”

Det var i januari 2023 som jag efter tio år i Norrland som grafisk designer ville prova något helt annat. Jag hade några år innan börjat att skriva för ett par tidningar på distans, vars uppdrag jag varvade med mitt huvudsakliga arbete.

Jag hade fått fast anställning som journalist på en liten tidning i Älmhult. Koncernen, som tidningen i fråga var en del av, hade under en längre tid brottats med ekonomiska problem. Detta ledde till att jag bara ett år in i min anställning fick gå på grund av besparingar. 

Sökte 20 jobb om dagen

Några månader senare gick jag till sjöss och fick säsongsjobb på Destination Gotland. När de tre månaderna ombord var slut stod jag återigen till arbetsmarknadens förfogande. 

Hela hösten 2024 gick åt till att söka jobb. Denna period var egentligen den första längre perioden som jag var arbetslös och arbetssökande.

Med jobb som grafisk designer, journalist och ett färskt jobb på Gotlandsfärjorna i ryggen trodde jag att arbetsmarknaden mer eller mindre låg för mina fötter. Lite naivt, kan tyckas. Eller var det jag som var för godtrogen, må hända? 

Jag sökte upp emot 20 jobb om dagen. För varje nej jag fick – och inte så sällan inget svar överhuvudtaget – sjönk mitt självförtroende allt mer. Jag som tyckte mig ha ett rätt så skapligt CV.

Är jag redan för gammal?

Vad gör jag för fel? Är det mig det är fel på? Dessa tankar började snurra allt oftare i huvudet. Jag började för första gången, 40 år ung, att känna mig gammal. 

Ovanpå detta nekades jag av diverse arbetsmarknadsinsatser som ”Rusta och matcha” hos Arbetsförmedlingen, med motiveringen att jag ”stod för långt ifrån arbetsmarknaden”.

Med den vetskapen rämnade mitt liv än mer. Plötsligt kändes det som att varenda dörr till ett nytt jobb var stängd för mig. Jag kände mig värdelös och förlorade tilliten till samhället.

I samma veva levde jag på ganska liten A-kassa. Jag hade jag ett berg av ekonomiska skulder som skulle betalas, men som jag inte kunde betala.

Trodde det vände

Jag genomgick en utredning hos Arbetsförmedlingen, för att kartlägga mina behov och min kapacitet. Utredningen ledde ingenstans.

Man ansåg att jag var svårplacerad, och lämnades med den klena trösten att det kommer att ordna sig för mig ”på sikt”.

Inpå senhösten 2024 hade mitt mående och min desperation efter ett arbete blivit så pass illa att jag delade med mig av självmordstankar till min handläggare, som jag hade kontakt med av och till allt sedan jag klev iland.

Då vände det, om än litegrann.

Anställd – och uppsagd

Jag fick tips av handläggaren i fråga att gå på anställningsintervju hos Samhall i Älmhult. Utredaren på Arbetsförmedlingen tyckte inte att Samhall kanske var rätt för mig. Det tyckte inte jag heller, då.

Men i och med de svårigheter jag hade att få jobb så var jag beredd att testa vad som helst.

I november förra året fick jag anställning på Samhall. Det blev min räddning. I mars i år fick jag ett annat jobb. Denna gång på IKEA hotell i Älmhult.

Men det jobbet blev inte långvarigt. En vacker sommardag, i somras, fick jag veta att jag fick gå på grund av arbetsbrist. 

Kommer jag någonsin ha ett jobb igen?

Nu var jag tillbaka i samma sits som för ett år sedan. 

Jag ställer mig frågan om jag någonsin kommer att få något stadigvarande jobb, utan skyddad verkstad, och om jag någonsin kommer att kunna lita på det svenska samhället igen.

Alla mina funderingar har kokat ner i den rådande åldersdiskrimineringen bland Sveriges arbetsgivare, som ett av skälen till att jag ständigt hamnar utanför arbetsmarknaden.

Vi ”äldre” är en tillgång, inte en belastning. Istället för att ta tillvara på det skuffar man in arbetssökande i diverse statliga åtgärder som sällan leder någon vart för att det ska se fint ut i statistiken.

Är det här det nya normala som vi arbetssökande mitt i livet får vänja oss vid?