Varken Katrin Zytomierska eller Vanja Wikström vill vara din vän

KOMMENTAR. Entreprenören Katrin Zytomierska slog på stora trumman förra helgen med en debattartikel som kritiserade Konsumentombudsmannens inställning till smygreklam. 

Låt mig börja med att ge Zytomierska rätt i sak, nej det är inte rimligt att hon ska behöva märka en bild på hennes familj ätandes granola från Zytomierskas bolag Cleaneating som reklam. 

Det är väl snarare en form av konsumentupplysning att Zytomierska inte äter Cornflakes till frukost, utan att hon faktiskt äter vad hon själv säljer (eller säger sig äta eftersom bilden såklart är arrangerad). 

Inte heller är det rimligt att kräva reklammärkning av Bianca Ingrossos alla sina inlägg där hon exempelvis använder en kajalpenna från sitt varumärke Caia sittandes på sin brors italienska restaurang. 

Konsumentombudsmannen har tappat sitt uppdrag

Där har Konsumentombudsmannen tappat sitt uppdrag.

Om folk inte fattar att Ingrossos och Zytomierskas hela digitala existens går ut på att sälja på folk allehanda prylar så har vi faktiskt ett mycket större problem, i form av bristande medialitteracitet. 

Reklammärkning hjälper inte om publiken saknar grundläggande förståelse i att influencers jobb är att påverka personer.

Att skapa en curerad persona som ska kännas genuin och autentiskt men inte är något annat än ett skådepel. 

Reklammärkning av saker från vardagen är en överdrift. 

Med detta ur världen vill jag i stället rikta samtalet åt det som är det stora problemet med Zytomierskas text. 

Hot mot kvinnliga entreprenörer

Det klassiska försvaret mot Konsumentombudsmannens kritik är att den beror på avundsjuka och är ett hot mot kvinnliga entreprenörer. 

Låt mig ta ett konkret exempel från en av Zytomierskas och Ingrossos kollegor: NFT-charlatanen Vanja Wikström. 

Som en sann sol-och-vårare drog Wikström in sina trogna följare i ett NFT-bondfångeri (Non-fungible token, vilket är en form av krypto där olika bilder utgör ett ägarbevis i en blockkedja) där de fick köpa in sig i ”World of Alidia”. 

Genom digitala bilder av sjöjungfrur skulle de få ta del av ett community med ett coworkingspace på Södermalm och bidra till forskning kring den neurologiska sjukdomen Myalgisk encefalomyelit (ME). 

NFT-bubblan sprack. Ensamstående morsor, ME-sjuka och allehanda andra (främst) kvinnor investerade och fick se sina pengar försvinna när bilderna blev värdelösa och företaget lades ned. 

Wikström? Hon köpte ett sommarhus på Gotland. 

Projekt speciellt för kvinnor

I profileringen av World of Alidia lyftes detta fram som ett projekt speciellt för kvinnor som var ovana vid kryptovaluta. 

När discorden där köparna samlades stängdes ner efter att kritiken vuxit, var även Wikström snabb med att kalla sina kritiker avundsjuka. 

Och säga att de såg ner på kvinnligt entreprenörskap. 

I stället för att scrolla Bianca Ingrossos instagram borde Konsumentombudsmannen lägga sin tid på folk som tydligt utnyttjar sina följares tillit för att locka in dem i högriskprojekt. 

Det är anmärkningsvärt att det i dagsläget inte har inletts en rättsprocess om huruvida Wikström gjort sig skyldig till bedrägeri eller ej. 

Inte behöva anstränga sig för andra

I början av 1980-talet skrev futuristen Alvin Toffler boken Tredje vågen, där han bland annat förutspådde prosumentekonomin. Som prosumenter konsumerar vi vad andra producerar och vise versa i slutna ekosystem. 

Detta ser vi exempel på i personer som Katrin Zytomierska och Vanja Wikström. 

Men det stora problemet ligger dock i att detta sedan har blandats med en individualisering där man vill ha en hjälpsam by där de själva inte behöver anstränga sig för andra. 

Influerarna verkar nämligen inte själva förstå, att när du som företagare bygger din kundskara på en känsla av samhörighet, är det som en form av vänskaplig relation. 

Och jag tror faktiskt att de genuint inte förstår detta, eftersom samtiden symptomatiskt glömt bort är att relationer är ett åtagande där man ansvarar för hur ens handlingar påverkar omgivningen. 

Influerare är väldigt dåliga vänner

Att vara i en relation är att anstänga sig för den andra. 

Men om ens företagsidé är att vara vän med sina kunder, genom en känsla av autenticitet, lojalitet och pålitlighet, får man också agera som en sådan.

För att tala klarspråk: Vad Vanja Wikström borde göra är egentligen rätt enkelt: sälja huset och betala tillbaka pengarna till de som investerade.

För nu är hon helt enkelt bara en usel vän som borde känna dåligt samvete mot sina lurade följare. Inte vara ledsen för att hon “orsakat kritiken” som hon skrev på sin blogg.

Inte att konsumentombudsmannen är avundsjuk på Katrin Zytomierska.