Dags att dumpa alla menlösa liberaler, Magdalena Andersson
Socialdemokratins medberoende till Liberalerna måste ta slut, skriver Arbetets politiska redaktör.
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson (S).
Liberalerna står inför ett rafflande vägval. Igen.
I morgon samlas partistyrelsen för att förbereda alla texter inför landsmötet i november.
Partistyrelsen ska också bestämma om man ska hålla fast vid sina röda linjer mot SD-ministrar eller ge partiledaren Simona Mohamsson fria händer att förhandla bort allt.
Falangerna drabbar samman, medierna frossar i dramatiken, kommentatorer talar om ”avgörande dagar”.
Men är man intresserad av svensk politik finns det bara en rimlig hållning: sluta låtsas som att Liberalernas inre liv spelar någon som helst roll.
Släpp taget nu
Liberalerna har i dag 2,8 procent i de sammanvägda opinionsmätningarna. Partiet har 7 700 medlemmar. Drygt 1 300 ännu inte betalat den årliga medlemsavgiften på 300 kronor.
Sverige. Behöver. Inte. Bry. Sig.
Inte om Simona. Inte om Romina. Inte om någon annanina.
För landets vänster är frågan ännu mer akut. Vi måste sluta lägga energi på det där jävla partiet.
Det är klart att jag fattar varför Socialdemokraterna blir så bittert indignerade när Liberalerna vacklar inför högerextremismen.
Det är klart att alla litanior om svek, principlöshet och om att sälja ut landet till högerextremisterna i sak är korrekta.
Men under den där vreden finns något annat: en försmådd älskares sårade självbild.
DN hoppas också
Socialdemokratin beter sig mest som en medberoende i en riktigt kass relation och det är inte vackert. Liberalerna har gång på gång visat vad de går för men S ursäktar, hoppas, relativiserar och gråter.
”Vi införde ju demokratin ihop”, gnölar sossarna. Man ville tro att Liberalerna innerst inne delade något: en idé om samhället, ansvar, upplysning.
Men Liberalerna delar ingenting med någon på andra sidan blockgränsen. De är precis där de vill vara.
Ändå har kretsen kring Magdalena Andersson (och DN:s ledarredaktion, men det är i någon mening samma sak) fortfarande inte övergett idén om att blockpolitiken ska dö och att man ska regera med Liberalerna.
Inte med Vänsterpartiet, gud bevare oss, och helst inte med Miljöpartiet heller.
Det är ju i samarbetet med det ”anständiga borgerliga mitten” som makten ska säkras.
”Liberalerna har i dag 2,8 procent i de sammanvägda opinionsmätningarna. Partiet har 7 700 medlemmar. Drygt 1 300 ännu inte betalat den årliga medlemsavgiften på 300 kronor”, skriver Daniel Swedin.
Mohamssons bottensats
Och nu står de där, den grå apparaten, och ser på när just det mittenparti man hoppats på kliver allt längre in i högerns famn.
Det är inte bara ett svek mot demokratin. Det är ett svek mot Socialdemokratins omnipotenta självbild.
Det ironiska är att sossarnas ständiga tjat om dumma Liberalerna är det enda som faktiskt kan ge L ett lyft.
Sverigedemokraternas väljarbas avskyr förstås liberalpartister – om de någonsin träffat någon – men det finns inget större hatobjekt än Socialdemokraterna.
Om det är något som kan få dem att hålla sig för näsan och rösta på Simona Mohamssons lilla bottensats, så är det just att reta sossarna.
Varje gång någon S-profil med darr på rösten förklarar hur Liberalerna ”sålt ut demokratin” fungerar det som gratis kampanjmaterial för en blåbruna majoritet.
I stället för att låta tystnaden tala om L:s politiska betydelselöshet lyfter man upp dem som en central aktör i den nationella dramatiken. Det är ett strategiskt självmål.
Vänstern har viktigare saker att göra än att stå och vänta på att Liberalernas hjärta ska mjukna.
Dumpa honom, gumman.