Nu har Mikael Damberg chansen att bli kommunist

Om man på stålverket i Oxelösund kan tillverka mer grovplåt per timme i år än i fjol – utan att personalen jobbar mer eller hårdare – då har produktiviteten ökat.

Och det är så välstånd byggs. Inte genom att människor pressas hårdare, utan genom att vi jobbar smartare och bättre. Mer skapat värde per timme är grunden för högre löner, starkare välfärd och ekonomisk utveckling.

Eller det brukade vara så i alla fall.

Efter finanskrisen 2008 har den svenska produktivitetstillväxten nämligen bromsat in kraftigt. Mellan 1995 och 2006 ökade produktiviteten med i snitt 2,7 procent per år. Sedan dess har ökningstakten fallit till runt 1 procent – och i vissa sektorer har den stått still.

Mindre pengar att dela på

Att produktivitetsökningen tappade fart i samma veva som Reinfeldt-­regeringen med sänkt a-kassa och höjda fackavgifter drog i gång systemskiftet för att förskjuta maktbalansen på arbetsmarknaden är ingen slump.

När produktiviteten växer så långsamt får vi mindre pengar att dela på. Då blir det svårare att höja lönerna, bygga järnvägar, anställa fler sjuksköterskor eller investera i klimatomställning.

I förra veckan kom regeringens produktivitetskommission med sitt slutbetänkande och slog fast det många redan anat: Sverige saknar en strategi för att få i gång produktiviteten igen.

Det är också slående hur produktivitetskommissionens betänkande indirekt punkterar den berättelse som regeringen fortfarande lutar sig mot – att marknadisering och skattesänkningar ska driva fram utveckling.

S försöker svara på utmaningen

Produktivitetskommissionen visar att det inte fungerar. De pekar på att regelverk, tillståndsprocesser, bostadsmarknaden, kapitalförsörjningen och kompetensförsörjningen alla kräver aktiv politik och samordning.

Kommissionen beskriver också hur de stora reformerna inom välfärden – skolpeng, LOV-system och avregleringar – har skapat rena kvasimarknader med skenbar konkurrens, svag politisk styrning men fri dragningsrätt på skattepengarna. Resultatet är ineffektivitet, bristande uppföljning och i vissa fall rena kvalitetsproblem.

I stället för att försöka åtgärda det där levererar regeringen en budget som består av skattesänkningar, besparingar och passivitet. Någon strategi för att få i gång produktiviteten är det då rakt inte. Snarare ett recept för stagnation.

Den socialdemokratiska skuggbudget som presenterades i går försöker åtminstone svara på utmaningen.

Partiet presenterar en tillväxtpakt som samlar investeringar i bostadsbyggande, klimatomställning, utbildning, infrastruktur och industri. Staten ska inte stå vid sidan och hoppas att marknaden sköter resten. Staten ska ta kommandot, så att säga.

Är det kommunism?

Det är en klassisk svensk modell i modern tappning: aktiv industripolitik, starka löntagare, stora offentliga investeringar och en ekonomisk politik som syftar till att driva fram produktivitetslyft – inte vänta på att de ska ske av sig själva.

Sådant där brukar högerns mesta vildhjärnor kalla kommunism. Och visst – låt Damberg kallas kommunist då, om det betyder att politiken återtar initiativet när marknaden har kört fast.

Där regeringen stramar åt och sänker skatter presenterar Socialdemokraterna ett paket som försöker kombinera ansvar för statsfinanserna med investeringar i framtiden. De föreslår bland annat byggkrediter och en statlig investeringsbank, förstärkt utbildning, rustad infrastruktur och satsningar på klimatomställning. Det är politik som försöker möta den kollapsade produktiviteten med konkreta reformer.

Det betyder inte att allt är färdigt eller felfritt. Men det är i alla fall ett försök att ta tag i frågan – och det är mer än vad regeringen mäktar med.

Om Mikael Damberg menar allvar med att göra Socialdemokraterna till det politiska alternativ som leder Sverige ur stagnationen, så bör han också visa att han menar allvar med att ta kommandot över ekonomin.