Svantesson pekar på Suhonens ömma punkt
Att låta staten låna pengar är i sig varken höger eller vänster. Den verkliga skiljelinjen går mellan att låna för att stärka samhället – och att låna för att gynna de redan gynnade, skriver Arbetets kolumnist.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M).
I åratal har vänsterröster som till exempel Daniel Suhonen argumenterat för att staten borde låna pengar. Debatten har fortsatt inom det socialdemokratiska partiet.
I stället för att betala av den redan låga statsskulden skulle pengarna kunna användas till att bygga Sverige starkare och rättvisare har det sagts.
Och det har varit alldeles sant.
Underskott i statsbudgeten har nästan framställts som kärnan i en progressiv politik.
Nu har Elisabeth Svantesson i ett enda drag avslöjat en jättelik fallgrop i den idén.
Massarbetslöshet råder
Att Sverige står inför jättelika investeringar kan var och en konstatera. Vi behöver bygga ut äldreomsorg och sjukvård för att möta en ny demografi.
Järnvägens underhållsskuld växer för varje dag och de flesta av oss vågar inte ens tänka på vad upprustningen av gamla vatten- och avloppsnät kommer att kosta.
Att bryta segregationen kräver resurser, både i utbildning och omvandling av den fysiska miljön. Och så har vi ju klimatet. Det handlar inte bara om grön omställning och nya robusta energisystem.
I höst har man i Västernorrland åter fått lära sig vad ett förändrat klimat redan kan göra med till exempel vägar och järnvägar.
Som om inte det vore nog måste Sverige bygga upp en försvarsmakt i det närmaste från noll.
Dessutom dras vi med en arbetslöshet som innan 1990-talskrisen skulle ha kallats massarbetslöshet.
Daniel Suhonen
Döljer sina misslyckanden
Att i det läget fortsätta att betala på vår redan låga statsskuld är som att amortera på ett huslån i stället för att reparera taket trots att det läcker.
Men som Elisabeth Svantesson bevisar med årets budget kan lånade pengar också slängas bort på nya skattesänkningar för välbärgade och meningslösheter som statssubventioner till snabbmatskedjorna.
I praktiken är det ju precis det den sänkta arbetsgivaravgiften för unga innebär.
De kan också användas i ett oblygt försök att inför väljarna sopa tre års misslyckanden under mattan.
Inför budgeten redde Daniel Swedin på den här sidan ut vad det ”reformutrymme” finansministern talar om egentligen är.
I själva verket handlar det om att statens inkomster stiger med inflationen. Samtidigt ligger till exempel barnbidrag och stödet till välfärden i kommunerna stilla och räcker till allt mindre.
Högerpolitik på kredit
Finansministrarnas reformutrymme kommer alltså från fattigare barnfamiljer och mindre resurser i välfärden.
Elisabeth Svantesson går ett steg längre. Hon räknar in ett växande underskott i sitt 80 miljarder kronor stora reformutrymme.
Och pengarna ska alltså varken användas till att öka rättvisan eller till investeringar som kan göra samhället starkare på sikt. De ska gå till att hålla moderata kärnväljare och stödpartiet Sverigedemokraterna på gott humör.
Jag tror det finns en lärdom i detta. Att låta staten låna pengar är varken höger- eller vänsterpolitik. Att låna till skattesänkningar är bara ett sätt att bedriva högerpolitik på kredit.
Att låna till investeringar, tillväxt och rättvisa kan däremot vara en väg att göra samhället starkare.
Det är det vägvalet den politiska debatten borde handla om.