”Låna till välfärd och investeringar – inte till skattesänkningar”

Nu har budgetpropositionen inför 2026 presenterats. I vanlig ordning har den föregåtts av mängder med utspel.

Små satsningar på några ynka miljoner varvas med stora miljardsatsningar på permanenta och tillfälliga skattesänkningar.

Budgetprocessen har förvandlats till en kommunikationsshow, där politiken tycks vara inriktad på att ge kortsiktiga glädjepiller till vissa grupper – piller som ofta bara är sockerpiller med begränsad placeboeffekt.

När vi nu ser helheten blir vi bekymrade. Vi saknar långsiktigheten och en trovärdig politik för att möta de stora samhällsutmaningarna.

Inte fel att låneinvestera

Vi har i över 35 år haft massarbetslöshet i Sverige. Vi ser en välfärdssektor som är satt under stark ekonomisk press, och en kronisk underbemanning.

Vi har en ökad ojämlikhet. Vi har byggt upp en stor investeringsskuld genom lågt bostadsbyggande och otillräckliga investeringar i infrastruktur.   

I regeringens ekonomiska politik ser vi inget som på allvar skulle kunna bryta vår arbetslöshetsskuld, välfärdsskuld och investeringsskuld.

Snarare tvärtom. Lånefinansierade skattesänkningar riskerar att på sikt än mer drabba sysselsättning och välfärd.

Det är, givet det svåra ekonomiska läget, inte fel att lånefinansiera satsningar. Att lånefinansiera till viktiga samhällsinvesteringar är bättre än att anslagsfinansiera dem.

Dels för att det är mer effektivt, dels för att det inte tränger undan andra nödvändiga välfärdssatsningar.

Regeringen satsar kortsiktigt

Det är också rätt att stimulera ekonomin. Det borde ha skett för flera år sedan. Dessvärre har den strama politik som förts fördjupat problemen med skyhög arbetslöshet och åtstramad välfärd. 

När man lånefinansierar stimulanser är det viktigt att det sker långsiktiga prioriteringar.

Tyvärr har regeringen och SD valt att lånefinansiera till skattesänkningar., som i hög grad går till de grupper som har de högsta inkomsterna.

Vi vet att detta är en mycket dålig prioritering. 

För det första för att det är allmänt känt att den typ av skattesänkningar som ska genomföras är ineffektiva som stimulanser för ekonomin.

Den så kallade multiplikatoreffekten, dvs hur stor inverkan stimulansen har på tillväxten, är mycket svag.

Lågskattepolitiken är inte hållbar

I jämförelse skulle satsningar på offentlig konsumtion och offentliga investeringar ha betydligt starkare tillväxteffekt.

För det andra för att dessa skattesänkningar gör det omöjligt att på sikt finansiera välfärden.

Skattekvoten har sedan millennieskiftet 2000 minskat från knappt 49 procent och kommer efter dessa beslut att landa på knappt 41 procent.

Då varje procentenhet av BNP motsvarar 70 miljarder 2026 så innebär det minskade skatteintäkter på över 500 miljarder kr. 

Nej, lågskattepolitiken är inte längre hållbar. Vi vill se en helt annan långsiktig prioritering i den ekonomiska politiken. 

Ta tag i arbetslösheten

För det första måste vi ta den höga arbetslösheten på allvar.

Av detta ser vi knappt något spår i budgeten. I ett läge när vi har nästan nio procents arbetslöshet, och vi vet att sju av tio arbetslösa står långt från arbetsmarknaden är det närmast chockerande. För att komma åt arbetslösheten behöver vi långsiktigt och uthålligt ha en hög efterfrågan i ekonomin.

Men det räcker inte då arbetslösheten till stor del består av människor som har kort utbildning eller saknar kompetens att ta de jobb som skapas. Vi skulle behöva prioritera satsningar på en effektiv arbetsmarknadspolitik med verklig närvaro i hela landet, samt på utbildning och ett nytt kunskapslyft.

Vi ser behov av fler åtgärder men de behöver innehålla utvecklings/utbildningsinsatser, stöd till utbildade handledare och god dokumentation. Vi måste vara uthålliga för  det  kommer ta tid. 

Mer pengar till kommuner och regioner

För det andra måste vi möta svenska folkets oro för välfärden inte räcker till. Grundorsaken är för lite resurser som lett till en kronisk underbemanning.

För att kommuner och regioner ska kunna planera och öka antalet anställda, samt antalet arbetade timmar i välfärdssektorn behöver vi nu prioritera kraftigt ökade statsbidrag till kommuner och regioner.

Det är också en nyckel till att komma åt arbetslöshetsproblemet. Men det tar tid att ställa om och utbilda framtida personal. 

Ta kampen mot ojämlikheten

För det tredje behöver vi ta kampen mot den galopperande ojämlikheten. Den nyliberala politiken har varit inriktad på att göra arbetslösa och sjuka fattigare.

Uppenbart har det inte lett till fler i jobb utan fler fattiga. Och nu föreslås dessutom än hårdare åtgärder genom ett bidragstak.

Fördelningspolitiskt behöver vi prioritera förbättringar i a-kassan och sjukförsäkringen, se höjda barnbidrag och bostadstillägg, samt möjliggöra bättre pensioner. Det skulle dessutom vara mer effektivt för att få i gång efterfrågan i stället för att ge höginkomsttagare ytterligare skattesänkningar.

Investera mera

För det fjärde måste vi göra något åt vår stora investeringsskuld. Vi har stora behov av att prioritera investeringar i bostadsbyggande, infrastruktur, va-system, järnvägar, energi och inte minst i vår helt nödvändiga klimatomställning.

Det handlar i en första våg om en 10–15-årig investeringspuckel. 

Dessa fyra prioriteringsområden är inga isolerade stuprör. Tvärtom stärker de varandra. 

I stället för att fortsätta sänka skatterna behöver vi en politik för ett samhälle med full sysselsättning, ökad välfärd, tillräckliga investeringar och ökad jämlikhet.

Lägg till att vi nu lånar till försvaret och Ukrainastödet utanför budgetramarna.

Vi måste därför ställa oss frågan: Vilken skattekvot behöver vi för att långsiktigt kunna finansiera vår välfärd?

Med dagens lågskattepolitik kommer vi aldrig att kunna finansiera den.