”Tystnadskulturen växer inom kriminalvården – facket får inte möta larm med tystnad!”
Inom svensk kriminalvård talas det ofta om säkerhet, rehabilitering och förtroende. Men alltför sällan talas det om den tystnadskultur som växer fram innanför murarna – en kultur som drabbar medarbetare hårt och i förlängningen äventyrar hela verksamheten, skriver Daniel Ekblad.
”Vi kan inte längre acceptera att de som ropar efter hjälp blir de som straffas”, skriver Daniel Ekblad.
SVT och Sveriges Radio har under de senaste åren rapporterat om kriminalvårdare som inte vågar lyfta problem av rädsla för repressalier.
Anställda vittnar om att kritik bemöts med utfrysning, omplaceringar och ibland öppna hot.
På flera anstalter har personal valt att tiga hellre än att riskera sin anställning eller hälsa.
Det är inte längre ett undantag – det är ett mönster.
När skyddsombud tystas
En färsk undersökning från Seko visar att två av tre skyddsombud upplever att tystnadskulturen är utbredd.
Vittnesmål från olika håll i landet bekräftar samma sak: på häktet i Sollentuna, på Fosieanstalten, i Halmstad och på Tidaholmsanstalten beskriver medarbetare en arbetsmiljö där det är farligare att säga ifrån än att vara tyst.
Det borde vara en självklarhet att just skyddsorganisationen – de som har i uppdrag att värna arbetsmiljön – kliver fram.
Men här ser vi en obehaglig parallell tystnad.
Alltför många skyddsombud känner sig bakbundna, och det egna facket och förhandlingsorganisationen reagerar svagt eller inte alls på medlemmarnas oro.
Fackets tystnad är ett svek
Det här sveket blir dubbelt.
För medan kriminalvårdsledningen håller hårt i hierarkierna, så gör vårt eget fack alltför lite för att bryta mönstret.
Den som vänder sig till sitt förbund för stöd måste kunna räkna med att bli försvarad – inte mötas av fler tysta väggar!
Att tiga i det här läget är att medverka till att tystnadskulturen cementeras.
Ett fack som inte driver frågan, som inte syns i debatten och inte ställer tydliga krav på myndigheten, riskerar att förlora sitt förtroende bland medlemmarna.
Tystnadskulturen är en säkerhetsrisk
Det här handlar inte bara om arbetsmiljö. Det är också en fråga om säkerhet.
Om personal inte vågar rapportera hot, våld eller organisatoriska brister, då blir hela verksamheten instabil.
Tystnadskulturen är lika mycket en fara för samhället som för enskilda medarbetare.
Dags för handling – inte fler tomma ord
För att vända utvecklingen krävs mer än interna diskussioner. Det krävs handling.
Vi måste kräva:
● En oberoende granskning av tystnadskulturen inom kriminalvården, med mandat att utvärdera både myndighetens ledning och fackets roll.
● Ett stärkt och skyddat mandat för skyddsombud, med tydliga garantier mot repressalier.
● Ett reellt visselblåsarskydd för alla medarbetare, inte bara på pappret.
● Att fackförbund och förhandlingsorganisationen tydligt redovisar vilka konkreta åtgärder de vidtar för att bryta tystnadskulturen.
Slutord
Vi kan inte längre acceptera att de som ropar efter hjälp blir de som straffas.
Att skyddsorganisationen är tyst när den borde tala är ett svek – inte bara mot medlemmarna, utan mot hela kriminalvårdens legitimitet.
Den som tiger i dag bidrar till morgondagens kris.