Svenska anstalter överfulla – därför har Estland tomma celler
Medan Sveriges anstalter är överfulla har Estland tomma fängelseceller. Men det beror inte på att esterna är mer laglydiga än andra.
Fängelset i Tartu i Estland, där tomma celler står och väntar på svenska fångar.
Nästa år kan Sverige hyra fängelseceller i Estland. Politiker målar upp projektet som en vinst för båda länderna. Sveriges anstalter avlastas, samtidigt som Estlands fängelseceller inte behöver stå tomma.
Men hur kan situationen vara så olika i dessa två länder?
Massvis med tomma celler
Anna Markina, professor i kriminologi vid Tartus universitet, har länge följt utvecklingen inom det estniska rättsväsendet. Hon kan svara på varför Estland har massvis med tomma fängelseplatser, medan anstalterna inte räcker till i andra europeiska länder.
Anna Markina, professor i kriminologi vid Tartus universitet.
Det är inte på grund av att esterna är mer laglydiga än andra.
– Brottsfrekvensen i Estland sticker inte ut på något sätt, säger hon.
Gjort upp med Sovjettiden
Förklaringen ligger i att Estlands straffsystem har gjorts om i grunden sedan 1990-talet. På den tiden satt många fler fängslade än i andra europeiska länder. Fängelserna var från Sovjettiden, med stora sovsalar där intagna var självstyrande med starka hierarkier dem emellan.
För att bryta det systemet beslutade politikerna att färre skulle sitta i fängelse. Villkorlig frigivning inrättades, likaså elektronisk fotboja. Stora, moderna anstalter byggdes för att ersätta de gamla Sovjetbarackerna.
– Men att bygga stora fängelser tar lång tid. När de stod klara hade antalet intagna minskat, säger Anna Markina.
Mer rehabilitering
Sedan dess har estnisk kriminalvård utvecklats en hel del, säger hon. Från att ha inrättat en sträng disciplin för att minska fångarnas makt, har det blivit mer fokus på rehabilitering.
– Om du bara tittar på hur fängelsepersonalen pratar med fångarna idag så är det mycket mer kommunikation än tidigare, säger Anna Markina.
Utmaning med svenska fångar
Numera kan intagna jobba på anstaltsområdet och det finns program för exempelvis aggressionshantering och drogavvänjning. Trots det ställer sig Anna Markina frågande till hur rehabiliteringen ska fungera för de svenska internerna.
– När jag såg att svenska fångar ska komma till Estland tänkte jag att det kan bli en utmaning. Jag vet inte om vi har tillräckligt mycket rehabiliteringsprogram att erbjuda och personal för att sköta det, säger hon.
