Lotta var nära att huggas till döds – efter ambulansmordet kom skräcken tillbaka

På nätterna återupprepas det som hände i drömmarna. Larmet, hur hon och kollegorna skrattade i bilen när de åkte ut. Den smala stentrappan i hyreshuset. Så vaknar hon i panik. Förstår att hon ligger hemma i sängen.

Till slut lyckas hon somna om. Hon hör kollegorna som säger ”han har kniv.” De flyr, ropar att hon ska komma efter, då ser hon mannen med de stora kolsvarta ögonen i dörren. Slaktarkniven. Hon tänker ”Fuck, vart ska jag ta vägen”, tar tag i trappräcket, känner hur kniven viner efter ryggen. Hon kastar sig nerför de smala stentrapporna. Hamnar på mage.

Lotta ser sina två söner framför sig. Tänker att hon aldrig mer ska komma hem till Linus och Emil. ”Ska jag dö nu?”.

Nyheten var en chock

När nyheten om ambulansmordet kom i lördags jobbade Lotta Svensson extra i kassan på akuten på sjukhuset i Södertälje. Annars arbetar hon som ambulanssjukvårdare i samma stad.

När hon satt där bakom glasluckan och såg nyheten kände hon hur en rysning gick genom kroppen.

– Vad är det jag läser? En kollega har blivit mördad i tjänsten. Nej, nej, nej. Sedan kom flashbacken. Jag var nära att bli ihjälhuggen. Det väckte så fruktansvärt mycket minnen, säger Lotta Svensson. 

Larmet fungerade inte

När hon kom hem blev tankarna värre. Till slut lyckades hon somna och minnena fortsätter att spelas upp.

Hon ser hur hon ligger där i den smala stentrappan och inte kunde ta sig upp. Larmtelefonerna som trillat ur väskan som kollegorna tappade. Hörde hur mannen kom efter. Överfallslarmet som inte fungerade. Och tankarna ”Låt det ta slut fort. Låt mig inte känna något”. Känner hur kollegorna drar ut henne i bilen.

Hon ser mannen med de kolsvarta ögonen och den stora slaktarkniven i porten. Hur han flinar. Från ambulansen kan de larma. Polisen och insatsstyrkan kommer. Senare döms gärningsmannen till rättspsykiatrisk vård.

Tvekade för jobbet

– Det tog tid innan jag tog på mig ambulanskläderna igen. Jag visste att jag inte ville jobba med det här, berättar Lotta Svensson.

När allt hände var hon ny och skulle skolas in som ambulanssjukvårdare. Stort stöd från kollegor och chefer gjorde att Lotta Svensson kom tillbaka till jobbet, i dag är hon dessutom skyddsombud för sina kollegor.

Att en kollega skulle dödas i tjänsten har ambulanspersonal varnat för länge.

– Vi måste ha flaggning, en varning om att det kan vara stökigt. Vi kommer för att ta hand om sjuka patienter. Det är bra om polisen följer med som skydd och kan hjälpa oss när sådant här händer, säger Lotta Svensson.

Flaggning, alltså att polisen kan varna ambulanspersonal om att hot och våld tidigare inträffat på olika adresser är i dag inte möjligt på grund av lagstiftningen.

Nu hoppas Lotta Svensson att flaggning av både adresser och personer blir verklighet.

Så sent som i somras kom Socialstyrelsen med ett antal förslag på hur säkerheten kan ökas. Då fanns dock inte flaggning med.

Våldet ökar

Men efter dådet i helgen har både sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD) och arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) öppnat för möjligheter till flaggning. 

Skjutningar, sprängningar, droger och ökad psykisk ohälsa har gjort det tuffare under de snart tio år som Lotta Svensson jobbat i ambulansen. Att hot och ökat visar en undersökning från Vårdförbundet 2022.

Mordet i Nordanstig har också väckt frågan om skyddsvästar för ambulanspersonalen. Det finns endast i en region enligt en kartläggning av Kommunalarbetaren. Nu kräver även ambulanspersonalen i Västra Götaland skyddsvästar. Men Lotta Svensson är tveksam:

– Det är klumpigt. Vi är ju där för att rädda liv, inte fly för våra liv.

Men skyddsvästar kanske kan vara bra ibland, resonerar hon. Samtidigt kan de bli en falsk trygghet. Risken att skadas på ett annat sätt finns ändå där.

Tankarna på kollegan i Nordanstig som det i dag hålls en tyst minut för bär Lotta Svensson med sig.

– Hon var i sin tjänst, hade på sig sin gröna uniform. Hon var stolt för sitt jobb. Hon hjälpte folk. Hon jobbade precis jag gör. Men hon kommer inte hem igen, hon är nedstucken av en patient, säger Lotta Svensson.

Nu kommer tårarna

Även om hon jobbat de senaste dagarna har hon dragit sig undan lite, känt sig lite skör och gått sina favoritpromenader, längs sjön, i skogen och hagarna där hon klappat kossorna. I öronen har hon haft Darin och annan silkeslen svensk musik. Det är då tårarna kommer.

Så tänker Lotta på Linus, sonen som ringde i helgen. Han var tio år när Lotta trodde att hon aldrig skulle få se honom igen. Nu är han 19.

– Mamma, vet du, det som hände, det hände nästan dig också.  Jag är så glad att du lever.