SD jublar över bidragstaket för att de föraktar fula och fattiga
Tankesmedjan Tidens Johan Sjölander ser en höger där fasaden av att vara på de obesuttnas sida rämnar när man i stället hyllar de vackra och framgångsrika.
”Det är den moderna högerns paradox och framgångssaga. Folket tror kanske att kungen är på deras sida. Men i hans palats samlas en ny adel, utan de spärrar som ändå kännetecknade den gamla”, skriver Johan Sjölander apropå SD:s agerande.
En svensk regering helt beroende av ett högerpopulistiskt parti som kallat sig själva högerns sociala samvete la i veckan, med deras entusiastiska godkännande, fram förslag om ett bidragstak som slår direkt mot de allra fattigaste familjerna. Här syns den paradox som präglar den nya auktoritära högern.
Det sägs ofta att den högerpopulistiska vågen är de hunsades revansch. Att de som tryckts tillbaka och föraktats nu reser sig i vrede.
Men det som sker är något annat. Det är inte förlorarna, det är mobbarna som andas morgonluft.
I USA blir det tydligast. För något år sedan beskrev New York Magazine den unga, snygga republikanska högern. Kärnan var en nyfunnen känsla av frihet.
Äntligen fick man säga vad man alltid tyckt om svarta, funktionsnedsatta, kvinnor, fattiga.
Äntligen fick man säga faggot och retard. I Trump-eran får man vara rik, snygg och vit och håna dem som har det sämre, utan att ens behöva skämmas.
Mördades Charlie Kirk för att han var snygg?
Det estetiska draget är centralt. Fascinationen vid vit skönhet är slående hos den samtida högern. Ibland kan den dyka upp på de mest morbida och okänsliga ställen.
Mordet på den extremkonservative debattören Charlie Kirk var tragiskt och farligt.
Men när sociala medier fylldes av röster som menade att han hatades för att han var lång, snygg och vit, ekade det kusligt ovärdigt av den bisarra debatten om Sydney Sweeneys jeansreklam några veckor tidigare.
Där var vänsterns reaktion hysteriskt överdriven. Men motreaktionen gav nästan kritiken rätt. Plötsligt blev det ett politiskt högerprojekt att vara het.
Som i vit, blond och med stora bröst. Och framför allt, det blev helt okej att förakta dem som inte var det.
De fula, de annorlunda.
Snygga får fler röster
Att det finns kopplingar mellan utseende och politik är inget nytt. Amerikanska studier visar att traditionellt snygga människor tenderar att rösta mer höger.
Svenska och finska studier har visat att politiker som ser bra ut får fler röster, särskilt på den högra planhalvan.
Det är inte märkligt i sig. Det finns en koppling mellan utseende och framgång, och framgångsrika människor är mindre intresserade av jämlikhet.
Själva idén om vad som är snyggt formas dessutom av samhälleliga normer. Skönhet är alltid präglad av klass, etnicitet och makt.
Det märkliga är inte heller att högern kallar sig de snygga. Det talande är föraktet nedåt, och hur det brutalt bryter mot berättelsen om de hunsades revansch.
Högerpopulismens framgångar bygger på bilden av en annan, invandraren eller minoriteten, som är sämre än du men som gynnas av etablissemanget. Den framgångsrike högerpopulisten spelar kungen som ställer sig på folkets sida mot adeln.
Störst bland arbetslösa
Men hur länge håller det? För här handlar det inte om utseende i sig, utan om synen på arbetslöshet, sjukdom, fattigdom, funktionshinder.
Samtidigt var SD största parti bland arbetslösa och näst största bland långtidssjukskrivna i förra valet. I den meningen var det en de hunsades revansch.
Vad dessa väljare fick var dock en elit som sänker skatten för de rikaste, gör mediciner dyrare och håller fast vid idén att arbetslöshet löses genom att göra det jävligare för de arbetslösa.
En elit som lierar sig med välfärdskapitalet och låter vinsterna fortsätta rinna ut, medan personalen går på knäna.
Visst kan SD:s entusiasm för bidragstaket förstås som att det främst slår mot invandrare. Men nyckeln till att förstå den nya högern är snarare att se den nygamla elit som formerar sig.
De hånflinande unga vackra männen och kvinnorna kunde lika gärna höjt sina champagneglas i Stockholm som i Washington. Bakom kepsar, raggarbilar och snusdosor döljer sig pärlhalsband och kristallkronor.
Det är den moderna högerns paradox och framgångssaga. Folket tror kanske att kungen är på deras sida. Men i hans palats samlas en ny adel, utan de spärrar som ändå kännetecknade den gamla.
Sverige är inte USA. Än. Men det politiska projekt som nu formeras är ungefär detsamma. Det är den samtid vi måste förstå om vi ska kunna förändra den.