Carola Ankarborg skrev poesi om pandemin: ”Bemanningen har inte förändrats”
Carola Ankarborg hade lämnat äldreomsorgen men kom tillbaka lagom till att pandemin slog till. Nu har hon skrivit diktboken ”På balkonger står människor och klappar för oss”.
– Det var en fin gest men vi hade behövt händer på avdelningen i stället för på balkonger.
– Arbetsmiljö och bemanning har inte förändrats alls efter pandemin, säger Carola Ankarborg, aktuell med nya diktboken ”På balkonger står människor och klappar för oss”
Som vårdbiträde kände hon sig behövd som aldrig förr. Kunde känna hjältemanteln fladdra på ryggen när hon cyklade till äldreboendet Hilleborg den där våren 2020 som vi aldrig ska glömma.
Men samtidigt kände hon en tyngd av den där manteln.
– Det var kul att man kände sig så behövd. Samtidigt hamnade ansvaret på oss i vården. Andra kunde jobba hemifrån. Det blev lite: vi hejar på er men vi skyddar oss i våra lägenheter.
Högar av den nya boken på en hylla
Carola Ankarborg går in i sitt skrivrum som ligger intill köket i hennes lägenhet i stadsdelen Brynäs i Gävle. I en bokhylla finns en hög med skönlitterära böcker som skildrar arbetet i vård och omsorg.
Det har kommit en hel del sådana på senare år.
På ett hyllplan samlar Carola böcker på temat arbetslöshet, ett ämne hon skulle vilja skriva om någon gång.
Högar av hennes nya bok tornar upp sig på en egen hylla.
Det är andra tider nu. Se på oss!
Nu kommer vi bli lika mycket värda
som elektriker, fabriksarbetare, busschaufförer,
de manliga
yrkesarbetande med farliga jobb.
Carola Ankarborg i sitt skrivrum hemma i Gävle där hon skapar egna texter och tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen arbetarskrivare.
Hoppades på bättre bemanning
Carola är inte den enda kommunalaren inom vård och omsorg som hoppades att coronapandemin skulle förändra arbetsmiljö, lön eller yrkesstatus.
Åtminstone skulle väl bemanningen bli bättre, eftersom pandemin visade att äldreomsorgen saknade beredskap för speciella händelser.
– Arbetsmiljö och bemanning har inte förändrats alls. Många mår dåligt och får stressrelaterade sjukdomar. Jag vill inte jobba heltid i vården för det är för tufft. Man jobbar nästan hela tiden och man ska vara beredd på att vikariera på andra arbetsplatser fast man är fastanställd. Det är en extra stress.
Det är samma tider ännu. Se på oss!
Vi står fortfarande längst bak i kön
av väntande lågbetalda med brutna löften,
vi kvinnliga
vårdarbetare med nervslitande jobb.
Carola Ankarborg och Britta Nyström på äldreboendet Hilleborg tänker tillbaka på pandemin. Britta minns främst hur isolerad hon var. I dag lever 78-åringen ett aktivt liv.
Mer skyddsutrustning i dag
De skillnader som Carola ser på sin arbetsplats efter pandemin är att det finns mer skyddsutrustning i förråden och att personalen har lite extra städning på avdelningen, som att sprita ledstänger och dörrhandtag.
Pandemin visade hur illa förberett vårdsverige var på materialfronten. Det dröjde länge innan äldreomsorgen fick skyddsutrustning. Och när den väl kom försvårade den omsorgen.
Plasten får snart en vit mjölkig hinna,
en dimma som blir en del av arbetet,
och imman efter våra andetag slätar ut
detaljer och ögonkontakt.
Carola minns när hon skulle duscha en person med misstänkt smitta, hur hon sträckte handen med tvättlappen mot en diffus kropp någonstans bakom alla lager av blöt plast, immiga glasögon och hemmagjort visir.
Studerar nu till undersköterska
För i natt, i natt är det du, är det jag och vi följer så lätt minsta motståndets lag… så flödar dansbandsdängan från allrummet på äldreboendet Hilleborg.
Det är sittande gymnastik och i en ring sitter ett gäng damer och kastar en stor mjuk boll till varandra.
En av dem är Britta Nyström, en 78-årig kvinna med pigga ögon och rosiga kinder efter gymnastiken. Under pandemin bodde hon på ett annat äldreboende och hon minns framför allt hur isolerad hon var.
Carola tillägger att äldreboendet inte hade några aktiviteter under pandemin.
– Nu kan jag röra mig ganska fritt så jag åker ut på köpis med färdtjänst och jag är med i kyrkokören, säger Britta.
Carola har kommit in tillfälligt till sin arbetsplats i dag. Hon studerar till undersköterska genom äldreomsorgslyftet, en satsning som Carola verkligen uppskattar: under några terminer får hon lön för att plugga.
– Utan pandemin kanske jag inte hade pluggat till undersköterska. Jag har vänner som jobbar med kultur och deras tillvaro slogs sönder. Det kommer säkert en till pandemi eller någon annan katastrof. Jag har ingen familj som kan försörja mig om det går åt skogen. Det verkar som att jag blir kvar inom vården så jag kan ju försöka höja min lön.
Omslagsbilden har Carola tagit själv mot en sliten vägg i sin tvättstuga. – Vården är ju lite sliten och eftersatt.
Gör tidskriften Klass
Vanligtvis jobbar Carola halvtid på äldreboendet. Resten av sin tid ägnar hon åt tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare och som Carola var med och startade för tio år sedan. Arvodet är lägre än lönen i äldreomsorgen men har ett värde som inte kan mätas i pengar.
– Jag gillar kombon att ha ett ben i kulturvärlden och ett i vården. Vården är rörligt och socialt, annars sitter jag hemma själv med Klass och mitt eget skrivande.
Bussen från Hilleborg passerar Brynäs hemmaarena med ett osmidigt sponsornamn.
– Gävle är ishockey, rock och öl. Det är ingen kulturstad, säger Carola och drar upp sin vinröda sjal över hakan.
Men hemma i skrivrummet i stadsdelen Brynäs spirar arbetarkultur från Carolas tangentbord. I höst står också på agendan att göra en årsbok åt Stig Sjödin-sällskapet. Helt ideellt.
Carola Ankarborg om:
1 Lönen
– Problemet med lönen är egentligen att det är individuell lönesättning. På min arbetsplats skiljer det mer än 10 000 kronor mellan högst och lägst betald och då gör vi i princip samma jobb. Det handlar förstås om utbildning och om man har extrauppgifter – men att det är så stor skillnad!
2 Fast jobb
– Jag drog mig länge för att få fast jobb. Det verkade så läskigt, man blir fast och kommer aldrig därifrån. Jag fick fast anställning 2020, under pandemin, och nu vill jag ha den.
3 Arbetarlitteratur
– Jag själv började skriva om mitt jobb, och tycka att det var intressant och viktigt, efter att jag upptäckte Jenny Wrangborg och andra arbetarförfattare. Jag tror inte att en bok av egen kraft kan förändra exempelvis arbetsmiljö, men att en skildring kan bli ett frö som öppnar för samtal och håller liv i samtal. Om ingen pratar eller skriver sker inget.
I centrum töms gatorna
på kontorsarbetare, lärare, kulturarrangörer.
Vi blir kvar i den trötta morgonströmmen,
rör oss i samma mönster genom den glesnande trafiken.
När mörkret kommer hälsas vi av ensamma hemmajobbare
som klappar händerna på sina balkonger.
Vi känner hjältemanteln fladdra på ryggen, tyngden,
somliga av stolthet, somliga av ledsnad.
Ingen av oss självutnämnd.
Om handskarna tar slut kan vi ta soppåsar.
Om förklädena tar slut kan vi ta svarta säckar,
klippa hål för huvud och armar.
Om orken tar slut kan vi vila på varandra.
(Ur ”På balkonger står människor och klappar för oss – vårdrapport från en pandemi” av Carola Ankarborg)