Kristina Lindholm.
Kristina, 28, är arbetslös: ”Känns som att jag inte är vuxen”
Kristina Lindholm varslades från jobbet några dagar efter att hon fött barn. Hon var tvungen att lägga all sin energi på den nyfödda dottern. Men på nätterna kommer oron. Hon känner skam.
”Tänk på att du kan förlora mjölken, sa en vän. Gråt inte. Gå inte in i känslorna. Ge inte efter för stressen, uppmanade hon. Det hade jag i bakhuvudet: Jag måste fokusera på min nyfödda dotter, se till att amningen funkar. Men på småtimmarna, när jag satt ensam på natten, ekade oron: Kommer jag att få nytt jobb?
Min man fick en blombukett från jobbet som grattis till faderskapet. Jag fick ett varselbesked. Mejlet kom bara några dagar efter förlossningen. Arbetsbrist. Det hände i april förra året. Sommaren innan hade jag äntligen fått en fast anställning. Det var något jag hade strävat efter. Jag hade visat framfötterna i flera års tid som praktikant och lärling. Jag hade bara ansökt om sex månaders föräldraledigt eftersom jag och min man ville planera ledigheten längs vägen. Jag önskar att jag hade ansökt om mammaledighet i ett år – då hade jag inte behövt tänka på allt på en gång. I november förra året blev jag arbetslös.”
Sedan Kristina blev gravid märker hon att hon blir bortvald inför arbetsintervjuerna.
”Jag känner skam. Det känns nästan som att jag inte är vuxen. Jag hade ju väntat med att skaffa barn tills jag hade ett fast jobb. När jag träffar andra mammor på öppna förskolan känner jag skam över att säga att jag är arbetslös. Helst undviker jag det ordet. Helst vill jag inte prata om det alls.
Först var jag taggad på att söka jobb, men efter några månader märkte jag att arbetsmarknaden inte gav mycket gehör. Sedan blev jag gravid igen. Det ska inte påverka – men det gör det. Jag har inte fått komma på intervjuer trots att jag har alla meriter.”
Kristina drömmer om enkla saker, som att kunna åka till badhuset oftare med barnen.
”Måndagar är värst. När jag ser grannarna åka till jobbet efter allt liv på helgen känner jag en tomhet. Jag vill också bidra till samhället och till min egen utveckling. Jag saknar rutinen, att höra till något, att jobba mot samma mål. Jag saknar möten. Mötena där man får reda på vad som händer de kommande månaderna – dem saknar jag.
Vi pratar ofta om allt vi ska göra när vi båda har en inkomst igen. Vi längtar. Vi tvingas snylta från sparpengarna. Vi har inte kunnat hitta på de saker vi hade velat göra med vårt barn. Som att åka till Fjärilshuset i Stockholm. Eller åka till badhuset så ofta som vi borde för att träna dottern. Vi drömmer om att kunna åka och hälsa på min familj som bor i Ungern. Vi drömmer om att åka till badhuset oftare.”
Berättat för Ronja de Boer
Hör Kristina Lindholm berätta:
Film: Moa Källström
