Felipe Gaboardi.
Felipe, 35, är arbetslös: ”Som att jag långsamt tynar bort”
Felipe Gaboardi och hans fru börjar ge upp tanken på att kunna bilda familj. Han har av och till varit arbetslös i sex år. ”Det är deprimerande, ibland känns det som att ljuset inom mig håller på att slockna.”
”När jag fick jobbet tänkte jag och min fru att vi äntligen kunde skaffa barn. Nu börjar vi vänja oss vid tanken på att vi aldrig kommer kunna skapa en familj. Vi flyttade hit, till Västernorrland från Gotland, för att jag fick ett fast jobb, men anställningen avslutades – kort sagt – på ett felaktigt sätt efter några månader. Jag hade inte varit med i facket tillräckligt länge för att få juridisk hjälp. Den upplevelsen har skadat vårt förtroende för grundregler.
Om jag skulle få jobb någon annanstans i Sverige har vi bestämt att vi blir särbos. Jag kommer från Brasilien, har italienskt medborgarskap och flyttade till Sverige för nio år sedan för en master i kemi vid Uppsala universitet. Sedan dess träffade jag min svenska fru, och har jag i princip bara sökt jobb.”
Felipe kollar alltid Platsbanken både på morgonen och eftermiddagen.
”Vi har flyttat runt en del. Några gånger har jag haft ströjobb, till exempel på en fabrik, men de slutade ringa in mig när jag inte behövdes längre. Från Arbetsförmedlingen har jag inte fått någon hjälp. Man får en telefontid och de säger i princip ’sök jobb över hela Sverige – lycka till’.
En gång fick jag en praktikplats men det enda jag fick i uppgift var att sitta av tiden. Liknande upplevelse har jag också av organisationen jag skickades till genom ’Steg till arbete’ när jag började få epileptiska anfall. Tanken var att jag skulle rehabiliteras och få hjälp med att söka jobb, men i praktiken kom jag dit för att göra ingenting, och mitt psykiska mående blev bara sämre. Det är deprimerande, ibland känns det som att ljuset inom mig håller på att slockna.”
Bakslagen i jobbsökandet har fått Felipe att känna sig motarbetad av svenska samhället.
”Vi pratar om att flytta till ett annat land, men jag har blivit så cynisk av att försöka ta mig in på den svenska arbetsmarknaden att jag tror att det kommer bli likadant överallt. Jag trodde inte att det skulle vara enkelt att flytta hit, men jag hade inte förväntat mig att samhället hela tiden skulle fälla mig. Det känns så – som att det svenska samhället inte vill ha mig här, trots att jag pratar svenska och har en svensk fru.
Nu ramas mina dagar in av Platsbanken – jag letar efter jobb på morgonen, och kollar om det dykt upp nya annonser på eftermiddagen. Jag kontaktar olika personer i närområdet, men inte ens hemtjänsten säger sig behöva någon. Jag vill jobba, jag tycker inte om att vara hemma. Det är som att jag långsamt tynar bort – som att vi stoppas från att leva.”
Berättat för Ronja de Boer
Hör Felipe Gaboardi berätta:
Film: Linnea Vesterlund
