Åsa Skane.
Åsa, 55, är arbetslös: ”Man blir en andrasortering ingen vill ha”
Hennes sista hopp är en anställning på Samhall men kön dit är lång. I fem år har 55-åriga Åsa Skane saknat ett jobb. Hon är övertygad om att åldern spelar in. ”För varje nej blir det allt svårare att spänna bågen.”
”Jag blev uppsagd från min senaste anställning via sms. Det kom mitt i natten och väckte mig. Det var hemskt, jag fick panik och sov definitivt inte mer det dygnet.
Det var i början av pandemin, våren 2020. Jag var själv sjukskriven i förmodad covid. Jag tror att jag blev smittad på jobbet, av en kund. Han hade varit i Sydostasien och var krasslig. Vi pratade om det under klippningen och trodde att han hade fått en förkylning under den långa flygresan. Det var inte mer med det. Men sedan kom ju larmen. När jag kände mig sjuk kontaktade jag vården och blev uppmanad att totalisolera mig.”
Åsa virkar dödskallar och lyssnar på ljudböcker för att fördriva dagarna.
”Jag har förträngt den tiden, det var så hemskt. Jag som brukar träffa så många människor, nu fick jag sitta isolerad i min lägenhet. Arbetslös utan någon som helst framtidsutsikt. Hela frisörbranschen var i kris, alla kunder hade bokat av sina tider och det fanns inga jobb att söka. Det var som om jag inte längre fanns, var helt utanför resten av samhället.
Det finns förresten fortfarande inga frisörjobb att söka. Det är ett bristyrke, men ingen vill anställa. De vill att man ska vara sin egen och hyra stol. Men då behöver du veta att du har en kundkrets. Det har inte jag efter drygt fem års arbetslöshet.
För mig började det egentligen bli svajigt på arbetsmarknaden redan senare delen av 00-talet, när jag kom tillbaka från min andra föräldraledighet. Jag har inte haft något stabilt sedan dess. Något grav-vik där, sommarjobb och andra tillfälliga anställningar som blivit förlängda. Ibland uppemot något år, men alltid sist in, först ut. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske på att frisörtjänster plötsligt fick 25 procents moms från att inte ha haft någon. Då blev många försiktiga med att tillsvidareanställa.”
Efter många nej hoppas Åsa nu på ett jobb på Samhall.
”Samtidigt har jag haft det slitigt privat med en destruktiv relation, separation, barn som mått dåligt. Det, i kombination med stressen över att inte ha ett tryggt jobb, har tärt på mig. Jag har förlorat mycket glädje och energi, allt eftersom.
Men det här senaste slaget har varit värst. Man blir som en andrasortering som ingen vill ha, det blir en ond cirkel. Och nu är jag 55 år, jag tror min ålder bidrar till att jag aldrig ens blir kallad på intervju. För varje nej blir det allt svårare att spänna bågen.
Mitt sista hopp är anställning på Samhall. Först kändes det katastrofalt, men nu har jag förlikat mig. De många år av stress har gjort att jag behöver viss anpassning i mitt arbete. Men väntan är lång. Det om något säger väl allt, att vi är så många som står så långt från arbetsmarknaden att kön till Samhall är enorm.”
Berättat för Tora Villanueva Gran
Hör Åsa Skane berätta:
Film: Øyvind Lund
