”Vill ni ha fler barn? Ge oss framtidstro!”

Röd dag i almanackan. En sådan där när halva Sverige stannar upp för något som inte längre betyder någonting.

Men jag gick till jobbet som vanligt. Sopgubbarna också.

Busschaufförerna, vårdpersonalen, killen på bygget snett över gatan, alla vi som vet att världen inte pausar bara för att någon annan får helg mitt i veckan.

Men från mitt fönster ser jag något. De andra. De som har råd att vara lediga.

De som postar bilder från sina fjällstugor eller innergårdar i Vasastan med filter och captions som: ”Så välbehövligt med återhämtning. #tacksam #balans.”

Projektledarna – den nya överheten

Det är en ny sorts överhet. Inte direktörer i limousiner. Inte godsägare. Nej, det är kommunanställda projektledare. Tjänstemän.

Människor som lever på skattepengar men som förlorat alla begrepp om var de där pengarna kommer ifrån.

De sitter i möten hela dagarna, inte för att något behöver beslutas utan för att ingen vågar ta ett beslut ensam.

Och de pratar om att ”förankra” och ”kartlägga” som om det vore riktig handling. De säger att de är utbrända, men får gå på stresshantering med betald arbetstid.

Vi får snickra ihop vilan själva mellan övertid, sjukdom och vab.

Det mest bisarra är vilka problem de har råd att ha.

Deras ångest handlar inte om hyran eller kroppen som börjar ge upp. Den handlar om skärmtid. Om deras barn får för mycket blått ljus i sig från surfplattan.

Eller exakt vilken minut på kvällen ungen ska somna för optimal återhämtning.

Det är som att de tävlar i vem som kan vara mest bekymrad över minsta möjliga sak.

Vi räknar inte steg – vi har ont i benen

Vi andra har inte tid med det där. Vi försöker bara orka. Vi räknar inte steg med smartklocka, vi har ont i benen på riktigt.

Vi har inte tid att känna efter vad vår inre kompass säger, vi jobbar skift. Vi skickar inga mejl med ord som ”förankring”, vi lyfter grejer.

Och kanske är det vad som stör mig mest. Att de pratar om ”verkligheten” som något de har tolkat, justerat, analyserat. Vi lever i den. De tolkar den som om den vore ett konstverk på museum.

Men här ute på gatan är verkligheten fortfarande exakt vad den alltid varit: kall, tung, trött och ganska tydlig. Den kräver inga styrdokument. Den kräver bara att man dyker upp.

Barn för medelklassen

Det sägs att det föds för få barn i Sverige. Svaret är enkelt. Barn är numera en medelklassmarkör, ett projekt för tjänstemän med elcykel, friskvård och flextid.

Valfrihet har blivit normen, men bara för de som har råd.

Resten tittar på och tänker: “nej, det där är inte för oss”. Vi kan inte ha det så, och så sjunker barnafödandet. Inte för att folk inte vill ha barn utan för att de inte har råd att leva som man tydligen ska med barn.

Och där trampar vi, sida vid sida, i olika verkligheter. Med eller utan elcykel.

Ge arbetaryrken rätt förutsättningar utan kampanjer eller applåder, utan med bättre löner, rimliga arbetstider och respekt. 

Ställ krav även på kontorsfolket. Även de som jobbar med möten, mejl och “strategier” måste leverera något konkret.

Det får inte vara okej att gömma sig bakom processer. Jobb måste bedömas utifrån vad som faktiskt blir gjort. Sluta hylla flexibilitet som lösningen på allt.

De drar till fjällen – vi till skiftjobbet

Problemet är inte att vi jobbar för mycket, det är att vi jobbar i olika riktningar.

Vissa drar mot fjällen för återhämtning, andra drar 12-timmarsskift för att få det att gå ihop.

Det går inte att bygga samhället så.

Vill vi att fler ska våga skaffa barn?

Då måste vi göra det möjligt att leva ett vanligt liv med ett vanligt jobb och ändå känna framtidstro. För just nu gör många inte det.

Och det är det verkliga problemet.