Tesla spottar svenska staten i ansiktet
Att Tesla kan håna både kollektivavtalen och svenska staten är beviset på att facken är alldeles för svaga, skriver Arbetets kolumnist.
”Nu tvingas alltså den svenska staten kapitulera.”
Efter nästan två år gav det statliga Medlingsinstitutet häromveckan upp försöken att lösa konflikten på Tesla. Det är inte någon idé att fortsätta.
Uppdraget att hitta en väg framåt har legat på institutets tidigare chefsjurist, Kurt Eriksson – en dalmas med enorm erfarenhet av den svenska arbetsmarknaden. Med elegant underskruv förklarar han i en rapport varför det misslyckats.
Enligt Eriksson har den svenska ledningen för Tesla haft ”högst begränsat utrymme för egna beslut”.
”Vägs ände”, som Medlingsinstitutets chef Irene Wennemo uttrycker det. Alltså läggs medlingen ner.
Utan avtal: lagar
Det låter kanske inte så överraskande. Försöken att få slut på strejken har trots allt pågått i nästan två år utan resultat. Många skulle ha kastat in handduken för länge sedan.
Men att Medlingsinstitutet tvingas ge upp arbetet med att lösa den längsta strejken i modern svensk historia borde förvåna oss – eller åtminstone få oss att reflektera.
Utan kollektivavtal på de flesta arbetsplatser skulle vi förmodligen ha många fler lagar och betydligt fler rättsprocesser om arbetslivet.
Och vi skulle sannolikt ha större löneskillnader, mer osund konkurrens och fler arbetsgivare som missbrukade sina anställda.
Borgerlig klagolåt
Den svenska arbetsmarknaden bygger på att fack och arbetsgivare tillsammans bestämmer spelreglerna. Kollektivavtalet är den hörnsten som hela modellen vilar på. Lagstiftningen är skriven utifrån det. Samhället har skapat institutioner för att modellen ska fungera, som Medlingsinstitutet.
Nu tvingas alltså den svenska staten kapitulera. Direktiven från Texas medger inget kollektivavtal – hur mycket det än skulle gynna bolaget.
Det är så dumt att man häpnar. Men framför allt är det provocerande. Och nu är det upp till fackföreningsrörelsen att på egen hand värna rätten till ett kollektivavtal.
De senaste åren har borgerliga debattörer och representanter för arbetsgivarorganisationer regelbundet beklagat sig över rätten till sympatiåtgärder. Det drabbar tredje part och är alldeles för omfattande, brukar det heta.
Centern är inte ensamma
Det gäller tydligen också konflikten mellan Tesla och IF Metall. På ettårsdagen av strejken skrev Centerpartiets arbetsmarknadspolitiske talesperson Jonny Cato tillsammans med den ratade partiledarkandidaten Elisabeth Thand Ringqvist i Dagens industri att konflikten ”går för långt”.
Enligt de båda har fackens sympatiåtgärder med de anställda på Tesla drabbat oskyldiga företag och försenat byggandet av en infrastruktur för elbilsladdning.
Centerpartisterna är som sagt inte ensamma. Redan när strejken bröt ut luftade Almegas Stefan Koskinen sitt missnöje. Till Arbetet sa han då att risken att drabbas av sympativarsel var ”jäkligt upprörande”.
Direktörerna fick fel
Medlingsinstitutets kapitulation visar hur fel både borgerliga politiker och arbetsgivarrepresentanter har haft. Att ett företag av rent ideologiska skäl kan spotta både fack och den svenska staten i ansiktet visar nämligen inte att facken har för stor makt – utan motsatsen.
Vill vi ha kvar en modell där kollektivavtalen sätter reglerna på arbetsmarknaden och där fredsplikten respekteras måste fackföreningsrörelsen ha de verktyg som behövs för att kunna teckna avtal.
I fallet Tesla finns de inte. Åtminstone inte ännu.
