35-timmarsveckan är vårt högsta prioriterade framtidskrav

Hösten kom tidigt och sommaren gick fort. Semestern kan alltid vara längre, men å andra sidan börjar det spritta i fingrarna av energi och sug att komma tillbaka till verksamheten när det gått ett par veckor. Hoppas det är en känsla ni också delar.

I höst ska vi i LO diskutera hur 35-timmarsveckan kan förverkligas. För mig är det vårt högst prioriterade fackliga framtidskrav.

Vi vet varför: arbetslivets omfattning har ökat i decennier. Du förväntas arbeta i en högre ålder, veckoarbetstiden har i stort sett stått still, och övertidskonton har svällt på många håll.

Visst har vi i vår bransch tagit steg med arbetstidsförkortningar och flexpension, men helheten har rört sig åt fel håll.

Jag tycker att arbetstidsreglerna betyder mycket för att hålla ihop ett samhälle. Veckoarbetstiden sätter ramarna för tiden med familjen och fritiden. Det är tid för förändring.

”Vi gav något, och vann något störres”

Vi har gjort det här förr även fast det var längesedan.

När LO på 1960-talet band samman arbetstid, löneökningar och fredsplikt i längre avtalsperioder flyttade vi normen för hela arbetsmarknaden.

Det handlade inte om tur, utan om metod: vi höll ihop, satte takten och lät förbunden landa lösningar som funkade i respektive bransch.

Resultatet blev en ny arbetstidsstandard som arbetsgivarna accepterade. Femdagarsveckan blev verklighet och så småningom 40 timmarsveckan. Vi gav något, och vann något större.

Samma logik gäller i dag. Kollektivavtalsvägen är där vi är som starkast. Den som tror att vi blir svagare av att hålla ihop har fel; erfarenheten visar motsatsen.

Arbetsgivarna köper arbete och vi säljer vår fredsplikt, men den köper oss också stabilitet och förutsägbarhet nog att genomföra stora förändringar.

Så skulle det kunna fungera

Jag vet att vi har många svåra utmaningar framför oss innan en kortare arbetsvecka kan bli verklighet.

För att lösa utmaningen med en kortare arbetsvecka tror jag att vi måste arbeta metodisk och ta det steg för steg och inte fastna i detaljer eller komplexa frågeställningar.

Jag tror på en tydligt fokus och en arbetsfördelning, det skulle kunna vara något i denna stil:

LO fokuserar på att veckoarbetstiden minskas till 35 timmar genom en överenskommelse som träffar hela arbetsmarknaden.

Lösningen kan få ta tid att genomföra. Jag tror att arbetsgivarna behöver en omställningsperiod, det kan vi möta genom till exempel en längre avtalsperiod än de vi brukar ha idag.

Därefter genomför förbunden efter en central ram förhandlingar branschvis för att åstadkomma anpassning utifrån de förhållanden som finns i varje bransch.

Samordningen behöver bli starkare än någonsin

Med detta sagt är det viktig att tillägga detta bygger på att arbetsgivarna möter oss i konstruktiva förhandlingar.

Om arbetsgivarna inte gör det måste frågan in i nästa LO samordning. Den samordningen behöver bli starkare än någonsin och då gäller “alla ska med för samma pris” inget förbund ska tvingas att göra större eftergifter för att få normen.

Med solidaritet och gemensam styrka skulle vi även i dag kunna teckna avtal för längre avtalsperioder där vi löser stora frågor, så som vägen mot 35-timmarsveckan.

Utan risker, utan tillit och mandat blir den svenska fackföreningen svagare.

Drömmen lever. Men drömmar fångar inte sig själva.

Med lagom dos idealism, rejält självförtroende och ett tungt gemensamt förhandlingsmandat kan vi åter sätta nya normer, den här gången för 35-timmarsveckan.

Nu gör vi det.