Kristersson är passé – Andersson måste ta fajten mot Åkesson

I dag är det val till stortinget i Norge och opinionssiffrorna pekar mot att Jonas Gahr Støre kan fortsätta som statsminister.

I den norska valdebatten har Sverige förekommit både en och två gånger. Vårt skattesystem, som gynnar kapitalägare men missgynnar löntagare, är ett varnande exempel för de rödgröna partierna men ett föredöme för högern. Svenskinspirerade jobbskatteavdrag och kapitallättnader måste till för att öka Norges konkurrenskraft, låter det.

Det svenska välfärdssystemet, där business går före patientnytta eller barns rätt till utbildning, har också dykt upp i debatten. Dessutom spiller våra gängkrig över gränsen och högern varnar för ”det svenska tillståndet”.

Först i Norge, sen i Sverige

Men valet i Norge speglar inte bara Sverige. Det är också en påminnelse om vad som väntar här nästa år.

I den här valrörelsen har främlingsfientliga Fremskrittspartiet, Frp, gått om liberalkonservativa Høyre i opinionsmätningarna. Det har förvisso hänt förr, men den här gången har det på allvar påverkat dynamiken på högerkanten. För första gången råder det tvivel om vem som egentligen är högeroppositionens statsministerkandidat.

För det är inte bara Frp som vuxit under valrörelsen. Det har också väljarnas acceptans för Frp:s Sylvi Listhaug som högerns statsminister. Høyres Erna Solberg menar såklart att hon är det självklara valet. Men Listhaug har konsekvent duckat. Hon säger att det största partiet bör få statsministerposten men svarar inte ja på frågan om hon själv är kandidat.

Sossarna bör inte vara rädda

Samtidigt växer frustrationen i Frp, där gräsrötter undrar varför partiet återigen ska nöja sig med att vara stödhjul åt Høyre när man själv är störst. Kommentarer i norsk press har noterat att Frp nu strategiskt försöker framstå som huvudmotståndaren till Arbeiderpartiet.

Under valrörelsen har statsminister Jonas Gahr Støre vid flera tillfällen tagit direkta konfrontationer med Listhaug. I TV 2:s slutdebatt ställdes de mot varandra om välfärd, invandring, klimat och framtiden för Norge. Det har marginaliserat Erna Solberg ännu mer.

Parallellerna till Sverige är uppenbara. Även här har ytterkantspartiet Sverigedemokraterna vuxit förbi det traditionella maktpartiet Moderaterna. Jimmie Åkesson talar om sig själv som en framtida statsminister och allt fler borgerliga väljare börjar betrakta honom som legitim i den rollen.

Att det är Sverigedemokraterna som sätter agendan i flera frågor, från migration till kriminalpolitik, gör att det bara är en tidsfråga innan medierna börjar be om debatter mellan Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson.

Det är i sådana fall inget Socialdemokraterna ska frukta.

Så ska man behandla Åkesson

Med Tidöavtalet har Sverigedemokraterna fått ett stort inflytande över landets politik men de vägrar bära ansvar för helheten. När besluten är populära tar Åkesson åt sig äran men han förhåller sig som oppositionspolitiker när det lanseras förslag som SD-väljarna inte gillar.

Magdalena Andersson bör inte delta i en sådan fars. Hon bör i stället snabbt ta initiativ och utmana Jimmie Åkesson i en duell om vad som står på spel 2026.

Då tvingas Sverigedemokraterna stå till svars för hela regeringspolitiken och vad Tidöpartierna vill framåt. Att SD vill prata invandring och rättspolitik vet vi – men hur blir det med arbetslösheten, sjukvården, miljön, skolan, äldreomsorgen, EU, utrikespolitiken?

Att börja behandla Åkesson som statsministerkandidat ger svenskarna en ärlig chans att bedöma honom som den maktpolitiker han är.

Och det är bra för alla.

För demokratin, för liberala väljare som behöver veta vad deras röst betyder i praktiken – och för Socialdemokraterna som kan visa att man inte räds den verkliga huvudmotståndaren.