Nej, Jonna Sima gör inte som Jessica Stegrud
Jessica Stegrud såg en kulturdebatt i SVT och fick panik över deltagarnas ursprung. När kritiken kom förtydligade hon sig – genom att säga samma igen, skriver Arbetets politiska redaktör.
Jessica Stegrud (SD) ville inget illa, skriver hon i Expressen.
Till slut ville Jessica Stegrud alltså förtydliga sig.
Ni kan bakgrunden. En svensk kulturkanon hade just presenterats. SD-toppen slog på tv:n, såg en debatt mellan sossen Lawen Redar och kulturministermoderaten Parisa Liljestrand och kände … något.
Stegruds tweet från tv-soffan är väl att betrakta som politisk historia i dag:
”Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt.”
Ingen värdering, sa Åkesson
Sen blev det ett liv och ett kiv. L-ledaren Simona Mohamsson, som under sin mycket korta politiska karriär har gjort det klart att hon verkligen älskar Sverige, är besviken. Biståndsminister Benjamin Dousa älskar också Sverige. Och han har till och med begått en artikel på Dagens Nyheters kultursidor, annars mycket illa sedda av alla moderater med självaktning, för att artikulera sina känslor av besvikelse på SD.
Jimmie Åkesson lät förstå att det får vara hur det vill med den saken, han är nöjd med Stegrud och den förklaring hon har givit honom:
– Hon har konstaterat det hon konstaterade, utan att lägga någon värdering i det.
Okej.
Budskapet: ni är inte svenskar
Men så blev det söndag och Stegrud publicerade inte en ursäkt men väl ett förtydligande i Expressen, annars mycket illa sedd av alla sverigedemokrater med självaktning.
Hon ville inte såra någon med sin tweet, hon ville bara göra en spaning om att Sverige har blivit mångkulturellt på grund av ansvarslös invandring och att det har lett till att två personer – som säkert är duktiga – plötsligt debatterar svensk kultur. Ska vi ha det så?
Vi har alltså gått från ”Ni är inte svenskar och ändå diskuterar ni svensk kultur” till ”Jag menade bara att det är intressant att ni inte är svenskar.” Starkt.
Nå, lanseringen av kulturkanon har givit upphov till en annan intressant debatt.
Den handlar inte om vem som får diskutera kanoniserad svensk kultur utan om vem som får bestämma vad som räknas som kanoniserad kultur över huvud taget.
Kulturkrigarna rasade
På Twitter har Aftonbladets Jonna Sima krasst konstaterat att regeringens kommitté för att ta fram kanon har bestått av ”12 kritvita svenskar mitt i livet, varav 8 män och 4 kvinnor”. Och att det möjligen har påverkat det faktum att bland de listade verken i kanon bara finns 21 stycken med en namngiven kvinnlig upphovsperson. Men 69 manliga.
Det där fick förstås proppskåpet att brinna på både @torshammare69, @janbanan1488 och en massa andra tokroliga veteraner från kulturkrigets främsta linje.
”Hon gör ju exakt som Jessica Stegrud! Jonna Sima är ju den riktiga rasisten! Vänstern är de verkligt fördomsfulla i det här landet!”
Ungefär så där lät det. Och poängen var förstås att flytta fokus bort från Stegruds groda. Om alla är rasister är ingen rasist, så att säga.
Inte samma sak
Det är förstås under de flestas värdighet att ens försöka förklara skillnaden för några av landets dummaste personer. Men efter den här mandatperioden har sådana saker som värdighet ingen plats i det offentliga samtalet. Däremot har några av landets dummaste personer tydligen det.
Så nu kör vi.
Jessica Stegrud såg en debatt i SVT och kan inte svälja att det är ”en svenskfödd kurd och en perser” som diskuterar kulturkanon. Poängen för henne var inte innehållet i debatten. Utan vilka som pratade.
Jonna Sima gör något helt annat. Hon tittar på regeringens kommitté och konstaterar att det är en väldigt snäv grupp som ensam har fått i uppdrag att definiera hela landets kulturarv. Det är en kritik mot homogenitet och en brist på representation.
Som ett SD-bröllop
Skillnaden är så uppenbar att man egentligen skäms över att behöva skriva ut den. Stegrud vill begränsa vilka som ska få delta i kulturdebatten. Sima visar att begränsningen redan är gjord när kommittén ser ut som gästlistan på Jimmie Åkessons bröllop (minus mc-gängmedlemmar, får man anta).
Skillnaden är alltså självklar:
Jonna Sima vill bredda samtalet. Jessica Stegrud blir rasande för att det görs.
Jonna Sima vill att fler ska få tala. Jessica Stegrud vill att färre gör det.
Och det är egentligen allt som behöver sägas om den saken. Allt annat är högerns dimridåer.