Kiruna spricker – men vad säger det om Sverige?

Det som händer i Kiruna är unikt. Bara dagar efter att världen kunnat följa den spektakulära flytten av kyrkan i direktsändning kom chockbeskedet. Ytterligare en tredjedel av invånarna i centrala Kiruna kommer att behöva flytta. Inom tio år måste 850 småhus och ett tjugotal större fastigheter rivas.

Berget under samhället spricker helt enkelt sönder.

Gruvindustri är kanske den mänskliga verksamhet som lämnar de djupaste spåren i landskapet. I Bergslagen vittnar enorma varphögar och övergivna lavar om gruvor som sedan länge fyllts med vatten. I Närke brinner det fortfarande i Kvarntorpshögens inre. Och i Norrbotten måste alltså ett helt samhälle flytta. Bums.

Staden blir en barack

Gruvbolaget LKAB lovar att lösa in fastigheterna för marknadsvärdet plus 25 procent. Det kan låta generöst, men om det inte finns några bostäder att flytta till är pengar lite värda.

Det lägger ett enormt ansvar på Kiruna kommun.

Kommunalrådet, socialdemokraten Mats Taaveniku, kräver att staten tar ansvar. Kommunen äger inte den mark som behövs, och kommunallagens avskrivningsregler är inte skrivna för att hela samhällen ska flyttas. Och som om inte det vore nog kolliderar massor av riksintressen precis runt Kiruna.

Utan stöd riskerar hela Kiruna att dö och förvandlas från ett levande lokalsamhälle till en väldig barack dit arbetskraft flygs in för att tömma berget på sina rikedomar.

Värdet försvinner

Kirunas situation är som sagt unik. Och ändå känns mycket igen i hela det producerande Sverige. Det gäller förstås platser som bjuder på sina naturtillgångar, antingen det handlar om energi, skogar eller malm. Resurserna exploateras, men vinsterna skeppas snabbt iväg – till huvudkontor i Stockholm eller till statskassan.

Men det gäller också industriorter där resursen handlar om kunskaper och arbetskraft. Också här försvinner värdet av det som produceras bort.

Kvar finns människorna. Och kvar finns deras kommuner med politiker som Mats Taaveniku. Dessutom finns ansvaret för allt som gör att ett samhälle fungerar. För barnens utbildning, för att det ska finnas bostäder och för att de gamla ska tas om hand. Ansvaret för att det finns vatten, avlopp och en räddningstjänst.

Vem har ansvar?

I takt med att svensk industri går igenom en grön omställning har obalansen i samhällsansvaret blivit allt tydligare. Och omställningen pågår, trots bakslag som Northvolts konkurs.

Lägg dessutom till de enorma behoven av försvarsmateriel som måste fyllas av försvarsindustrin.

Det betyder kanske inte att hela samhällen behöver flytta, som i Kiruna. Men det betyder att orter som Ludvika, Karlskoga, Örnsköldsvik och Boden behöver växa. Och växa snabbt.

Och det betyder att staten måste se till att infrastruktur och energiförsörjning fungerar.

I Kiruna vill man ha ett statligt kontor med befogenhet att tillsammans med kommunen fatta beslut. Det är kanske inte lösningen för alla de orter i det producerande Sverige som nu står inför utmaningen att växa för att deras industrier ska kunna möta behoven. Men alla skulle behöva ett engagemang från statens sida.

Industrikommunernas utmaningar är inget kommunminister Erik Slottner eller landsbygdsminister Peter Kullgren kan lösa. Nu ligger bollen hos näringsminister Ebba Busch och hos finansminister Elisabeth Svantesson. Sverige behöver en industripolitik som inte bara handlar om företag, utan också om att utveckla samhällen.

Det är faktiskt inte bara en fråga om anständighet. Det handlar också om konkurrenskraft och om vad som gör vårt land rikt.