”När facken tappar medlemmar drabbas välfärden”
Organisationsgraden på arbetsmarknaden har en direkt påverkan på kommuner och regioners ekonomi. När facken tappar medlemmar minskar organisationsgraden – vilket leder till minskade skattemedel i välfärden, skriver David Fernhed, ombudsman Elektrikerförbudet.
David Fernhed.
Trots detta är frågan märkligt frånvarande i den politiska debatten. På senaste S-kongressen diskuterades viktiga fackliga frågor som arbetarpension och kortare veckoarbetstid.
Men grundfrågan – det som allt annat bygger på – lyste med sin frånvaro. Att facken blöder medlemmar och tappar i organisationsgrad är inte bara ett fackligt problem.
Det är ett samhällsproblem av största vikt och måste upp på bordet illa kvickt.
Låt mig förklara.
Anton Levein, förbundsombudsman på Elektrikerförbundet, blir intervjuad i Elektrikern där han beskriver hur organiserade elektriker tjänar i snitt 3 000 kronor mer i månaden än de som väljer att stå utanför facket.
Organisationsgraden bland elektriker är som bland de resterande privata LO-arbetarna runt 55 procent. I avrundade tal finns det ungefär 14 500 oorganiserade elektriker i Sverige.
En rimlig organisationsgrad är runt 85 procent om man frågar facken och det är inte en historiskt orimlig nivå om man tittar tillbaka till 80-talet.
Socialdemokraterna och LO måste ta i denna fråga nu och vända den negativa trenden.
116 miljoner från oorganiserade elektriker
Så vad blir det i skattemedel om den organiserade arbetskraften skulle vara på önskade nivåer samtidigt som de tjänar 3 000 kr mer i månaden?
Antaget 33 procent i skatt kostar den dåliga organisationsgraden – bara bland elektriker – kommuner och regioner 116 miljoner varje år.
Det tål att upprepas – 116 miljoner försvinner från kommuner och regioner på bara ett av de minsta LO-förbundens dåliga organisationsgrad.
Jag vågar inte ens räkna på vad den dåliga organisationsgraden på hela arbetsmarknaden kostar den offentliga sektorn.
Vi behöver en hög organisationsgrad
Med det här lilla exemplet ovan hoppas jag att alla förstår att vi behöver en hög organisationsgrad bland arbetskraften för att klara välfärden.
Det är det framtida facklig-politiska samverkan måste handla om. Sedan 2007 har antalet fackliga medlemmar sjunkit successivt år från år.
Socialdemokraterna och LO måste ta i denna fråga nu och vända den negativa trenden.
Facken behöver politisk hjälp för att klara uppdraget att vara relevanta, kunna värva och behålla medlemmar.
Det tjänar hela samhället på.