Forskaren Lena Sohl kom tillbaka till tvätteriet – och skrev bok: ”Upplever sig osynliga”
”Tvättkärringar” kallades de förr. Som ung jobbade Lena Sohl på tvätteriet i Rimbo. I dag återvänder hon som forskare – och finner att kvinnorna som tvättar tonvis med blodiga sjukhuslakan fortfarande möts av kritiska blickar.
Lena Sohl har skrivit boken "Tvätten" om kvinnorna på tvätteriet i Rimbo.
Den 18-åriga Lena Sohl står vid lastkajen under en rökpaus med en äldre kollega, som frågar hur länge hon ska jobba.
– Bara i sommar, svarar Lena.
– Jo, så tänkte jag också. Men jag blev kvar, säger kollegan.
Lena får svårt att andas. Hon vill inte bli kvinnan som blir kvar.
I dag är Lena Sohl forskare i sociologi. Hon har inte kunnat släppa scenen på lastkajen – och är kritisk till sin tidigare inställning.
– Vad är det som är så hemskt med att vara en kvinna som stannar på en arbetsplats på en mindre ort? säger Lena, uppvuxen i Rimbo, boende i Uppsala och anställd på Mittuniversitetet i Sundsvall.
Tvätten självklar för en arbetartjej
”Du visste att du någon gång skulle jobba där”, skriver hon i sin nya bok ”Tvätten”, resultatet av hennes forskning om kvinnor som jobbar på tvätteriet i Rimbo.
– Det var den givna arbetsplatsen för en arbetartjej. Det var en självklarhet.
Än i dag nedvärderas kvinnorna som jobbar på tvätten. ”Hur fan kan du jobba där?” kan de få höra. De behöver försvara sitt samhällsbärande yrke.
Minnet från lastkajen blev en drivkraft för Lena att återvända. Men också för att intresset för arbetarklassen har svalnat – även inom sociologin som tidigare präglades av 70-talets vänstervåg. Få vill kalla sig arbetarklass i dag, inte ens på tvätteriet i Rimbo.
– Vad är det som är så hemskt med att vara en kvinna som stannar på en arbetsplats på en mindre ort? säger författaren Lena Sohl.
– Ordet arbetarklass är inte så levande längre, hur ska man kunna identifiera sig med något som inte ”finns”? Men när kvinnorna beskriver sina arbetsvillkor, liv och pension – allt det skriker arbetarklass för mig som sociolog.
”Det kanske låter konstigt, men jag mår bra när jag går hem och har ont i hela kroppen. Då vet jag att jag har jobbat bra”.
– Det finns en otroligt stark arbetsmoral. Att jobba hårt och sköta sig har alltid varit ett starkt ideal i arbetarklassen. Även om det innebär att kroppar går sönder.
Lenas mormor jobbade på tvätten men fick så ont i kroppen att hon fick sluta.
Arbetarnas makt krymper
Rimbotvätten tvättar åt flera sjukhus i Stockholm. När arbetsplatsen privatiserades gick de anställda över från Kommunal till IF Metall. Det finns andra tvätterier i landet där Kommunal fortfarande är fackförbund.
Arbetarnas makt över arbetet krymper, inte bara på tvätteriet utan också i andra yrken och branscher. I dag är de anställda inte ens sitt namn.
”Vi är ju egentligen bara siffror. Så var det inte tidigare. Jag är inte Gunhild, utan jag är anställningsnummer A214.”
Tvätteriarbetare är bland de värst utsatta i industrin när det gäller belastningsskador. Tempot är högt, arbetet tungt och enformigt. Den längsta rasten är 19 minuter kort. Tidigare kunde de prata och skratta medan de arbetade. Det är inte längre tillåtet.
”Nu är det på ett annat sätt. Det är förbjudet att prata, förbjudet att hålla på med mobiltelefonen. Allt är förbjudet.”
Trots detta trivs många av kvinnorna. Men de vill få till förändringar och bli lyssnade på.
– Små saker skulle göra stor skillnad, till exempel om undersköterskorna vände sina bussaronger rätt. Tvätteriarbetarna upplever sig väldigt osynliga, också i relation till andra arbetare. De gör ett samhällsviktigt arbete och sjukhusen skulle behöva stänga snabbt om de inte fanns.