Gå till innehållet
Gå till startsidan

Ett bättre arbetsliv kräver modig journalistik

Sök

Är det så fel att killar låtsats läsa för att få ligga?

Tänk om aktiviteten “hålla i bok” bara var en utstuderad del i en parningslek? frågar sig Jimmy Håkansson.

I fjol kom en rapport som visade att läsning var ett attraktivt intresse enligt sju av tio svenskar.

Bland kvinnor i åldrarna 18–29 var siffran närmare nio av tio. Att undersökningen utförts av Verian på uppdrag av bokmånglaren Adlibris behöver vi inte fästa någon vikt vid.

För oss knappa 1,3 miljoner som alls kände till Instagram-kontot HotDudesReading var forskarrönen inga nyheter.

Där hade vi sedan länge trånat efter karlar som med uppkavlade ärmar över svällande skogshuggarbiceps knäckte ryggen på Simone de Beauvoirs Det andra könet mitt i  kollektivtrafikens rusningstid.

För det var just kombinationen man plus bok som var särdeles hett. Kanske har det att göra med den grundläggande ekonomiska principen om tillgång och efterfrågan.

I tider där rapporter om minskande manlig läsning stod som spön i backen och vi hellre konsumerade brainrot var det lika oväntat att stöta på en läsande karl i det vilda som en triceratops.

Peak ägglossning med Pascal

Trenden nådde peak ägglossning när en barbröstad Pedro Pascal togs på bar gärning med att läsa den polska nobelprisvinnaren Olga Tokarczuks Styr din plog över de dödas ben. Styr din plog över mig, Pedro Pascal – tänkte vissa.

Det kunde ha slutat där. Eller för all del fortsatt.

Men säg den samtida trend som inte drabbas av en oproportionerlig backlash. Entré för begreppet ”performative reading”.

”Läser män böcker för att få uppmärksamhet?” frågade journalisten Lydia Spencer-Elliott i ett reportage för The Independent där hon gick till botten med fenomenet genom att ställa män med böcker mot väggen.

Från att ha varit hetast i stan blev man med bok paria. För tänk om mannen i fråga bara låtsades läsa. Tänk om aktiviteten ”hålla i bok” bara var en utstuderad del i en parningslek?

Läsa lika med peacocking

Från ingenstans blev aktiviteten ”läsa” i kontexten ”offentligt” likställt med peacocking.

Något som skulle ha platsat i raggnings-experternas The Game-handbok, och lika pinsamt uppmärksamhetstörstande som att cykla runt på en höghjuling iförd cylinderhatt och monokel.

I ett försök att nyansera debatten ställde The Guardians Alaina Demopoulos frågan: ”Är det okej att läsa Infinite Jest offentligt”.

Bokvalet var inte taget ur luften. David Foster Wallaces ökända tegelsten är litterär kattmynta för killar eftersom den, tillsammans med James Joyces Finnegans Wake, är att betrakta som skönlitteraturens K2 eller att bänka jättemycket.

För om man ändå ska låtsas läsa en bok, då väljer man en med omsorg – en som signalerar att du är en tänkande människa. Hellre Utvandrarna eller något av Moa Martinson, än Pascal Engmans senaste om någon som skjutit någon.

I sin text vittnade Alaina Demopoulos om att 20-åringar kommit fram till henne när hon suttit ensam med en bok på puben, och sagt saker som ”Jag önskar att jag hade ditt självförtroende”.

Som om de kommit på henne med att onanera offentligt.

Känner mig utpekad

Jag, en person som bokstavligen går runt och läser böcker, kan inte hjälpa att känna mig utpekad. Är det bara en tidsfråga innan jag hamnar i ett flöde under hashtagen #PerformativeReading?

Fenomenet performative reading säger mindre om låtsasläsarna och mer om hur vi i dag ser på läsning som något objektivt tråkigt.

Det finns en passage i Nina Lykkes roman Vi är inte här för att ha roligt där huvudpersonen är bjuden till ett författarsamtal på en skola, och efteråt blir uppsökt av två elever som ska skriva en uppsats om hans mest framgångsrika bok.

De har några frågor. Till exempel: vad handlar den om? De har nämligen inte orkat läsa den själva.

Exemplet är påhittat, men sprunget ur en verklighet där tidningsrubriker varnar för att ”Studenternas dåliga läsförmåga pressar universiteten” och vi ständigt översköljs av AI-sörja.

En journalist på en av landets större tidningar ska för övrigt i somras ha försökt intervjua en av landets mer framstående författare utan att ha läst dennes bok – så ChatGPT hade fått svänga ihop tio frågor.

Inte nog med att vi läser färre böcker, vi blir allt sämre på att förstå dem om vi alls gör det.

En poäng med performativ läsning

På frågan är det okej att läsa Infinite Jest offentligt är svaret såklart nej. Då förtjänar man hån och kalsongryck.

Men vad är då det samhälleligt acceptabla alternativet till att skylta med Bröderna Karamazov på bussen? Doomscrolla sociala medier och oavlönat träna techgiganternas AI-modeller?

Här finns ändå en poäng med performativ läsning.

Rekvisitan bok gör inte bara män snyggare dessutom kan den råka bota deras akuta hjärnröta.

Att låtsas odla sitt intellekt är ändå bättre än att frivilligt spola ner det i skibidi-toaletten.