Kulturminister Parisa Liljestrand (M) tar emot slutbetänkandet ”En kulturkanon för Sverige” av kommitténs ordförande Lars Trägårdh (till vänster) vid en pressträff på Gustavianum i Uppsala.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Kulturkanonprojektet har varit själva kronan på det pajasvälde som är konstverket Tidöstyret.
Svenska folket är splittrat. Partiledare och ministrar har därför med bestämda miner konstaterat att vi behöver samlas i ett nationalistiskt projekt kring verk politikerna själva vare sig sett, läst eller begripit.
Borgerlig kulturpolitik har historiskt främst varit reducerad till att klippa band, le och hålla kulturinstitutionerna relativt lugna samtidigt som man skurit ned otillräckliga mängder kulturbudget för att göra den ylande högern nöjd.
Det skulle vara slut på det nu.
Tidöavtalet är trots allt en giftig soppa av fuktiga Timbrofantasier och sverigedemokratiska etnostatsdrömmar.
Sagt och gjort. Kanon skrevs in som Vasaskeppets galjonsfigur. Regeringen kapade finansieringen till sossig folkbildning genom studieförbundens cirkelverksamhet.
Själva infrastrukturen i landets breda bildningsresa.
Kulturpolitiken skulle gå från att vara ett deltagande demokratiprojekt till elitistisk beskådande tillbakablickande nationalism.
Skicklig entertainer
Till spexgeneral för detta projekt som med ambitionen att stärka gränserna satte man en skicklig entertainer. En sprätt sprungen ur Navid Modiri-segmentet av Patreonfinansierade poddar och samtalsextremism. En kraftkarl med Joe Rogan-kvaliteter.
Hämtad ur den mylla där man med ett leende vågar ställa de svåra frågorna som huruvida barn behöver mat eller flyktingar skydd – höjden av spännande och spänstigt intellekt i en högerkontext.
För viktigast av allt var att svensk kultur till sist skulle bli värdekonservativ. Experterna handplockades ur magasin som Fokus och Kvartals krönikörslistor.
Till adjutant i kommittén utsågs exempelvis tidigare Timbro vd:n och Ax:son Jonssons konservativa herrtidning Axess chefredaktör PJ Anders Linder.
Daniel Waldenström som representerar den ena expertgruppen är normalt programchef för forskningsprogrammet ”skatter och samhället” på Institutet för näringslivsforskning. Alltså ännu ett lobbyprojekt för näringslivet. En av hans huvudfrågor är vad som motiverar svenskar att betala skatt.
Nu skulle de definiera landets samhällskultur.
Spännande lågbudgetcocktail
Professor Lars Trägårdh har sedan projektstarten underhållit nationen med utspel någonstans i den spännande lågbudgetcocktail som är Vilhelm Moberg, blod, jord och brittiska the Office.
Ledamöter har hoppat av, minoriteter förolämpats. Sverige åt svenskarna.
Men vad hade han egentligen uträttat?
Kvalificerat snömos
Äntligen stod prästen i predikstolen och vi skulle få höra resultatet.
Med sig hade professorn kulturminister Parisa Liljestrand. Hon kallade det hela en ” livlig, rolig och bitvis ganska knäpp kulturdebatt” och påstod sig ha varit ute och pratat om kanonprojektet i tre år. Vilket förklarar vad hon faktiskt gjort sen hon blev minister.
Landets konstnärlige ledare påstod att Trägårdh verkligen brutit ny mark. I bakgrunden syntes en bild på ett kullager. Heja Sverige.
Sedan drog det högst kvalificerade snömoset i gång.
Slapp lista som presenteras
Det var en, ärligt talat, rätt slapp lista som presenterades. Är det verkligen nybruten mark med Sundborn, Tomtebobarnen, Falu koppargruva och ”kungliga Slottet”?
Man får tacka gudarna för att allemansrätten och Radiohuset – ”detta tempel” – nu är kanon. Då kan vi åtminstone sitta och mysa över hur pursvenska de är när Parisa Liljestrands regering monterar ned dem.
Det värmer.
Här finns avgränsningar. Verken i kanon ska vara minst femtio år gamla, ”från medeltiden till 1975”. Nationalismen i projektet känns, ärligt talat, betydligt mossigare än så.
Man sitter bara och väntar på att någon ska nämna upptäcktsresanden och nazisten Sven Hedin eller Pippis pappas yrke post skeppsbrott i Söderhavet. Det är, trots allt, ingen cancelkulturkanon.
Anything goes. IKEA, tog vi med det? Absolut.
Vad ska vi göra med det här?
Det här är det spännande äktenskapet mellan en övertaggad Ebba Busch som säljer in vår nation på en techmässa i Las Vegas och ljudet av mazarinmumsande under ”Skivor till kaffet” på PRO-gården.
Vad i helvete Sverige ska göra med det här hasplandet av Bockstensmannamässig trivia? Absolut ingen aning. Hur det här lätt dementa nostalgiska gaggandet ska kunna integrera en enda invandrare är för mig obegripligt.
Det vet nog i ärlighetens namn ingen annan heller. Lars Trägårdh själv hoppas att spridningen av listorna ska ske genom studiecirklar. Plats för skratt.
Själv är jag mest glad över att den här rätt olidliga cirkusen till sist går mot sitt slut.
