Vem dör på jobbet i dag?

“Fem dog när hiss föll vid byggarbetsplats 2023 – nu åtalas tre personer.” Så står det i notisen som dök upp på mobilen i fredags. En vd och två hissmontörer åtalas för arbetsplatsolyckan i Sundbyberg. För en gångs skull kanske rättvisan hinner ifatt de ansvariga. Tyvärr är det sällan så.

Den 14 augusti miste en man i 25-årsåldern livet när en sexhjuling välte på väg till en telemast i Storumans kommun. Bara två veckor tidigare dog en 15-årig tonårspojke när han på sitt sommarjobb klämdes under ett traktorekipage i Häradsudden. Det var två unga män som hade hela livet framför sig. Med två familjer som aldrig får se sina söner igen.

Vi är bara halvvägs in i året och redan har 32 personer dött i arbetsplatsolyckor. Det är 32 personer som skulle hem till sina familjer och liv, men aldrig kom hem. Människor som betyder allt för sina föräldrar, syskon och vänner. Allt detta kunde ha förhindrats.

Trots myndigheten Arbetsmiljöverkets nollvision mot dödsolyckor sker samma tragedier år efter år. Fallolyckor, klämolyckor och trafikolyckor upprepas och bakom varje död finns liknande  arbetsmiljöbrister.

Bland annat arbetsgivare som inte tar arbetsmiljöarbetet på allvar, skyddsombud som ignoreras eller säkerhetsåtgärder som väljs bort för att spara pengar. Det är en snålhet som kostar liv. Vi vet vad som behöver göras. Ändå händer det igen och igen. 

Christina förlorade sin son

Många polisutredningar om arbetsplatsolyckor läggs ofta ner eftersom de inte är prioriterade, information saknas, bevis försvinner eller att utredningar landar i den vaga och absurda formuleringen om att den mänskliga faktorn har orsakat olyckan. I stället för att rimligen hålla företag ansvariga för säkerheten.

Det hände för Christina Andersson och Olle Andersson som förlorade sin son Robin i en arbetsplatsolycka på en betongfabrik i Staffanstorp. Den 9 maj vinkade de av sin 20-årige son. Robin kom aldrig hem igen. Men på grund av en nedlagd polisutredning kommer ingen att ställas till svars för hans död. 

– Min son dog på grund av slarv. Ändå kan polisen inte styrka brott – för ingen anses kunna hållas ansvarig. Hur är det möjligt? När det gäller gängbrott lyckas man spåra förövare, men när en människa dör på jobbet verkar ingen kunna ställas till svars, säger Christina Andersson.

Nollvisioner duger inte

Hon fortsätter:

– Så länge regeringen inte agerar kommer olyckorna att fortsätta. Allt vi får höra är att det är tragiskt. Men om regeringen verkligen brydde sig, skulle de göra något. Sedan min son Robin dog har arbetsplatsolyckorna inte minskat. Tvärtom har fler familjer krossats – några anhöriga har inte ens orkat leva vidare.

Det räcker inte längre med ord om nollvisioner. Dagens insatser är otillräckliga. Det är hög tid att regeringen slutar acceptera döden som en del av arbetslivet. 

Arbetsgivare som måste stoppas

Regeringen behöver tillsätta mer pengar så att Arbetsmiljöverket kan genomföra fler arbetsmiljöinspektioner. Det behövs skärpta sanktioner mot arbetsgivare som brister i säkerheten och ett tydligare ansvarstagande. Företag som upprepade gånger utsätter sina anställda för fara ska kunna stoppas.

Frågar man svenska fackföreningar så har de gedigna reformprogram och åtgärdsplaner för att inga fler av deras medlemmar ska dö på jobbet.

Varje dag borde det vara självklart att den som går till jobbet också kommer hem igen. Till sina nära, till vardagens små funderingar om middagen och till vilan som leder vidare mot en trygg morgondag.