På Bonniers konsthall tas döden ut i förskott

Poesin tas ofta fram när människor dör. När saker har nått sin ände vill människan inte ha en avhandling. 

Att tänka kring det lika delar abstrakta och konkreta som är döden kräver luft mellan raderna, man vill ha väl valda ord, inte en tegelsten.

”Förklara allt nu” heter Marie Louise Ekmans utställning med nya verk som just öppnat på Konstakademien i Stockholm. En doft av rök ligger fortfarande kvar efter sommarens brand i lokalerna. 

Doften av innebränd gifter sig förvånansvärt bra med Ekmans bilderboksvärld som möter en där inne.

Som den ord-hoarder hon är har Ekman ritat pedagogiska pilar som pekar i alla väderstreck på salarnas väggar och golv tillsammans med hennes sedvanligt bokstavstroget beskrivande titlar och aforismer. 

Det står ”vit man” och en pil i riktning mot betraktaren på det rosamålade golvet under en tavla. 

Jag känner mig sedd och går genast hem för att skriva en hyllningstext till Ulf Lundell. 

Nä det gör jag inte, men jag skrattar till, såsom man ofta gör till en början när det handlar om Marie Louise Ekmans pillemariska pekande. 

Kul att rota runt

”JAG ÄR EN MISSLYCKAD KLÄNNING” står det i versaler inuti konturerna av en kvinna på ett stort spännpapper som hon rullat ut i en mindre sal. 

Där har hon iscensatt sin egna ateljé genom att ösa på med diverse konstnärsbös som material, pennor och gamla vipkort kring tavlorna. 

Jag känner starkare kring att vara en misslyckad klänning än för tilltaget av att stagea konstnärlig ”verklighet”, även om det rent antropologiskt är kul att kunna rota bland hennes grejer.

Gymnasialt banal samtidskonst

Ett par-tretusen livsförlängande steg från Konstakademien ligger Bonniers Konsthall där grupputställningen med den något oklara titeln ”Playa! – Konst som poesi i Norden” också just öppnat. 

Konst…som…poesi. Jorden…är…rund. 

Inuti jorden gömmer sig orden. 

Nä, nu blev det sådär gymnasialt banalt som samtidskonsten har en tendens att kunna vara när den försöker sätta lite för många projektstödsansökningsskadade krokben för betraktarna.

I programförklaringen står det att utställningen utspelar sig mellan ”hopp och nåd”. En bunt konst-tärda retoriska frågor där ”vad händer om vi möter konsten på poesins premisser?” känns som den mest centrala i sitt diffusa deklarerande. 

Jag suckar i förväg när jag anländer till pressvisningen för att få åtminstone min ljudliga skepsis ur vägen.

Runka med igentejpade ögon

Det börjar inget vidare, en konstnärs verk beskrivs som ”fragment av ett performance” och jag kommer på mig själv med att stå där och rynka eftertänksamt med pannan åt vad som är typ en rulle tejp. 

Jag skulle hellre vilja vara hemma och runka med förtejpade ögon än att stå här och rynka.

På konsthallens stora glasfönster ut mot Torsgatan har poeten Elis Monteverde Burrau skrivit ”Medberoende är det finaste som finns” i kladdiga svarta bokstäver. 

Jag går i mental barndom.

Den danska konstnären Ursula Reuter Christiansen som är generationskamrat med Marie Louise Ekman har kastat ruttna ägg på ett par gigantiska oljemålningar eventuellt föreställandes bomber. 

Där har hon också målat på ord som ”Sorrow” ”Stigma” och ”Pain” i blått. 

När hon pratar om sin konst tänker jag mer på demens än stringens. 

Det är svårt att inte sucka ljudligt och tänka på att ord också rimmar med mord här.

Glatt kulturkacklande

Men så sker någonting som tar mig ur min önskan till solitär självbefläckelse och våldsdåd och får mig att betrakta hela utställningen med vänligare bögon. 

I korridoren som löper bredvid den stora utställningssalen står kanske hundra stycken små uppblåsbara pingviner av Bendedikte Bjerre.

Utslängda ur kylan in i värmen står de i vägen när jag försöker ha en konversation med en annan konstlad människa om huruvida vi ens ”får” lov att kryssa oss igenom dem. 

Det är som en dålig SvT-sketch om samtidskonst. 

Men med hjälp av vinddraget från våra klyschigt svartklädda kroppar i rörelse vaggar pingvinerna åt sidan när vi kulturkacklar oss genom dem.

Det är kul och det är dumt, men också barnsligt och jovialt på ett sätt som resten av utställningen inte är. 

De vaggande fåglarna finns där som en påminnelse om ett liv som förhoppningsvis finns kvar även efter mänsklighetens undergång. 

Sommarstugan gud glömde

Konstnären Alfred Boman har utöver att själv medverka med flertalet målningar och skulpturer gjort utställningsgestaltningen som löper genom alla rum. I den stora salen i mitten av konsthallen finns en grandiost iscensatt rest av en en gång levande värld som nu står och rostar sönder.

Väggarna är täckta med ihopfogade vaxdukar med jordgubbsmotiv, bleka björkbårder som stulna från en sommarstuga gud glömde omsluter rummet. 

Jenny Kalliokuljus montessoriskt målade gardiner står i mitten. En rostig trädgårdsmöbel omges av en spindelvävsliknande pergola i förmultnande aluminium på en upphöjd scen ett par meter ovanför marken.

En scen för en diktare som dött i difteri, en scenografi för ett före och inte ett nu. 

Boman och merparten av de övrigt medverkande konstnärerna har liksom tagit ut döden i förskott, en lakonisk rigor mortis där några vaggande pingviner är det enda i utställningen som symboliserar liv.

Detta ska inte läsas som någonting negativt, jag finner ett lugn i detta hobbyaffärs-Hades.  

Desperat livsbejakande

Överlag är förmultningsprocessen så pass dominant utställningen igenom att tanken på att en levande människa ska stå och konstnärssamtala där en vardag senare i höst mest känns desperat livsbejakande. 

Det är en utställning av rester från en sen länge utdömd vardag, en iscensättning efter katastrofen, med kvarlämningar av liv mer än tecken på ett nu rådande sådant.

Utanför den stora salen mellan pingvinerna och livet på gatan utanför konsthallens glasfönster finns en semitoiskt krattad grusgång där Hilde Retzlaffs två stoppade dockor med Nicole Kidmans ansikte klädda i beiga outfittor uppehåller sig. 

Stelnande i vad kanske en kulturchef på en kvällstidning skulle kalla hennes mer ”naturliga” ansikte står de där som en påminnelse om något avlägset mänskligt, en fastfrusen fika i en torkad berså.

Handfallen inför döden står man beige och blank framför hin håles håla.

Dödsrosslande Marie Louise Ekman

Marie Louise’s värld på Konstakademien är fortfarande vid liv men känns mer dödsrosslande nu när hon passerat 80 och vi lever i nådens år 2025. 

Ett memento mori över en gamla skolans livmodersfeminism. 

Att hennes generations ”Män är från Mars och kvinnor är från Venus”-kodade humor står granne med döden gör den dock mer sakral i sitt tilltal. 

Hennes nya målningar heter saker som ”Man och ritade ansikten”och ”Kvinna i tecknade rum” och är i formatet av en medellång svensk man, 180 centimer liggande eller stående. 

Som två meter bög går detta mig inte förbi, homosexuell vinst över manligt svenskt standardmått.

De för Ekman ovanligt stora formaten på målningarna tillsammans med en fyra meter hög glaskandelaber som en gigantisk totem får salarna att kännas än mer gravkammarlika. 

Hon har eventuellt också tagit ut döden i förskott, om än i en mer polerad typ av nationalscens-scenografi. 

Allätare blir asätare

I den stora salen i mitten är golvet svartmålat och fotografier av henne själv tagna av Carl Johan DeGeer är fastklistrade på golvet i en korsfästningsliknande kontur. 

Jag kan kliva på hennes radikalare sextiotal omgärdad av de färggladare rummens fortsatta upprätthållande vid vardagens normkodade könsrolledramer. 

I katalogintervjun med henne som ackompanjerar utställningen hävdar hon sin radikalitet genom att aldrig ha hänfallit till en särskild ideologi. Det konstnärliga frikortet från att inte våga prata politik i rädsla för att stöta sig med köparna. 

Allätarens blick blir till sist en asätares blick. 

Även de som ropade ”USA mördare” på 60-talet vill till sist njuta livets goda, ”Fiskbullar i hummarssås” is no more. 

Det är inte lätt att vara människa

Mitt initiala skratt har fastnat i halsen och jag lämnar Marie Louise i hennes ordbajsande mausoleum och återvänder till döden på Bonniers. 

Jag vill låta känslan av en vaggande pingvin få diktera vägen, få lov att känna saker i avsaknaden av språket som inte finns där. 

Människor som är rädda för att se havets botten pratar om någonting abstrakt mellan hopp och nåd, jag är nästintill beredd att förlåta banaliteten, det är inte lätt att ens orka försöka tänka större, det är inte lätt att vara människa.