”Det börjar ofta med kontroll och tystnad – inte med slag”
Från lovebombing till gaslighting. Jag trodde aldrig jag skulle hamna där, men min röst krympte innan någon förstod. Nu berättar jag om det tysta våldet för att fler ska känna igen tecknen – och för att du ska veta hur du kan hjälpa din vän eller kollega.
”Han såg, älskade och värmde mig som ingen annan.”
Julafton. Mina föräldrar har kommit över. Adrian har förberett julmaten två dagar i förväg. Han älskar att laga mat. Han har förberett julskinka, Janssons och allt möjligt gott som ska serveras nu till jullunch. Det ska bli mysigt att fira jul tänker jag.
Det ringer på dörren. Min dotter Wilma kommer in i hallen. Hennes pappa ska lämna henne, men han står kvar ute på trappan. För att han vet reglerna. Han är inte välkommen in.
Det latenta våldet
Wilma hälsar glatt på mormor och morfar. Hon tittar på mig exalterad och säger ”snälla mamma, kan jag få visa kattungarna för pappa?” Okej, svarar jag med en nervös och orolig klump i magen. Wilma är så förälskad i våra nyfödda kattungar så jag kan inte neka henne. Inte på julafton. Och inte framför mina föräldrar.
Wilmas pappa kliver in i hallen och vidare in i vardagsrummet. Han byter några vänliga ord med mina föräldrar. Wilma drar sin pappa i jackärmen för att få hans uppmärksamhet och visa kattungarna. Samtidigt hör jag hur slamrandet bland disk och porslin i köket ljuder allt högre. Jag blir nervös och känner att jag helst önskar att julen var över redan innan den börjat.
Det latenta våldet är ett våld svårt att förklara, svårt att förstå och allra svårast att bevisa. Det psykiska våldet. Apati, rädsla, oro, hoten och den känslomässiga utpressningen. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna där.
Jag trodde att Adrian var mannen i mitt liv. Han såg, älskade och värmde mig som ingen annan. Aldrig trodde jag att mannen i mitt liv sakta skulle börja censurera mina åsikter, mina ord och min vilja. Han reducerade mitt jag, tills det nästan inte fanns något av mig kvar.
Men helt plötsligt så befann jag mig i ett våld, en dimma. Och jag förstod inte hur jag hamnat där.
Tvivlar på mitt eget omdöme
Det är lätt att utifrån se problemet svart eller vitt. Stanna kvar eller lämna. Men det går mycket djupare än så. Vi pratar om de traumatiska banden. Normaliseringsprocessen, lovebombing där jag överöses av kärlek, och psykisk misshandel i form av gaslighting, som handlar om att få mig att tvivla både på mitt eget omdöme och mitt minne.
Det fysiska våldet är någonting man ofta vaggas in i. Ska man prata om det fysiska våldet så behöver man förstå det tysta våldets makt. Det som bryter ner själen, tanken, jaget. Där friheten begränsas av hot och rädsla.
Vännerna spräckte fasaden
När jag levde mitt i dimman hörde jag inte riktigt omgivningens oro och rädsla. Det var som att gå i sömnen. Om någon var emot honom så var de automatiskt emot mig också. Jag var förvirrad, stressad och ledsen inombords utan att kunna sätta fingret på varför. Det var ju vi två mot världen. Adrian och jag.
Det som fick mig att vakna var mina vänner som bit för bit spräckte hål på fasaden jag och Adrian så krampaktigt höll upp. Och när den brast föll jag ner i mina vänners armar.
Till dig som befinner dig i en destruktiv relation vill jag säga:
- Lyssna på din kropp och ta den på allvar. Dina känslor och åsikter har betydelse och ska respekteras av både dig och din partner. Förringa aldrig dig själv!
- Våga anförtro dig åt någon. En vän, en familjemedlem, en psykolog eller en diakon. Det kan ge dig klarhet i dina tankar och känslor och hjälpa dig framåt.
- Prata med en kvinnojour om du tror att du är utsatt för psykiskt, ekonomiskt eller sexuellt våld. Att vara osäker är ingenting konstigt men det innebär med största sannolikhet att du är utsatt för någon form av våld.
- Och kom ihåg att ditt liv är viktigt. Du är viktig och har rätt att må bra med dig själv och med ditt liv.
Råd till vänner och kollegor:
Här kommer några råd som mina vänner – som hjälpte mig ur relationen – vill dela med sig av till andra som har en vän, kollega eller närstående de misstänker lever i en destruktiv relation:
- Lita på din känsla om att något är fel.
- Finns det en möjlighet att träffa den anhöriga/din vän på egen hand, försök göra det och våga fråga.
- Gå ihop med andra anhöriga/närstående/kollegor.
- Ge inte upp personen. Även om vänskapen/relationen upplevs som att den rinner ut i sanden, fortsätt hälsa, visa vänlighet, så att personen som är utsatt ändå får tecken på att man finns kvar. Att man inte är arg.
- Tipsa polisen. Det kan man göra anonymt. Och polisen lägger ner mycket arbete på att komma åt den här sortens män.