Jag läste om Sarah Sjöströms förlossning och blev galen

Elitsimmaren Sarah Sjöström har blivit mamma.  

En kändisson må ha kommit till världen – men det var inte bara därför nyhetsdeskarna skickade pushnotiser. Sarah Sjöström födde sin son i en ambulans utanför sjukhuset. 

Sjöström hade bara några timmar innan varit på kontroll på sjukhuset efter ett dygns värkarbete i hemmet. 

Gjorde allt rätt

Ja, det är inte så att man åker in vid första stora sammandragning. Tvärtom biter de allra flesta ihop, jobbar på hemifrån och väntar länge innan de åker in.  

Sjöström lyssnade på sin kropp, kände själv det var nära. Men hon skickades hem. 

Sarah Sjöström hann knappt hem innan hon började blöda. Sjukhuset hon skulle föda på var fullt – men barnmorskan skickade en ambulans. 

Och den smärtlindring Sjöström planerat att ta var det ju alldeles för sent för. 

Trodde hon skulle dö

– Jag trodde inte jag skulle överleva smärtan, skriver hon nu på Instagram. 

Tanken av att behöva göra det jobbigaste någonsin samtidigt som att man känner dödsångest och hör sirener är ofattbar. 

Men det är inte ilska Sarah Sjöström uttrycker i sin text. Tvärtom uttrycker hon tacksamhet. ”Krigare”, skriver folk i kommentarerna. 

Det känns som ett hugg i magen, trots att det var snart tre år sedan jag själv födde barn. Hur kunde det bli så här? 

Enorm stress att föda i Sverige

En frisk förstföderska i ett resursstarkt storstadsområde blev, med facit i hand, försatt i en fruktansvärt traumatisk och farlig situation. 

Hemskickad trots gediget förarbete, bemött som en hysterika. 

Och det är klart att det är svårt att planera för allt. Men bättre än så här måste vi väl kunna leverera?  

Sanningen är den att det är en enorm stress att föda barn i Sverige i dag.  

Kommer det finnas plats på förlossningen? Kommer jag hinna fram? Kommer jag tas på allvar om något händer eller känns konstigt? Kommer jag orka fråga, ifrågasätta, bråka, kräva? 

Borde inte vara extremsport

I Sarah Sjöströms fall fanns fler ställen inom en relativ närhet. Vad hade ha hänt om hon skickats hem och hemmet låg flera mil från ett sjukhus. Sollefteå, Dorotea, Arjeplog. 

Sarah Sjöström kommer, liksom alla andra som föder barn få fylla i en utvärdering. Hennes journaler kommer ligga till grund för forskning framöver. 

De som gett upp på välfärden kommer att efterfråga privata alternativ. Varför ska kvinnor nöja sig med vad regionerna än kan leverera? Det är med sorg jag konstaterar att jag faktiskt förstår dem. 

Trots att man av många anledningar skulle kunna hävda att barnafödande är en extremsport så är det inte idrott vi sysslar med. 

Får allvarliga konsekvenser

Sarah Sjöström är uppenbarligen ingen hysterika. Tvärtom gör hon det de allra flesta gör: försöker känna glädje över att hennes son är frisk och i hennes famn. Biter ihop. 

Det gick ju bra ”till slut”, konstaterar massa människor i hennes Instagram-kommentarer.  

Förhoppningsvis har de rätt. Förhoppningsvis blir inte Sjöström en av de 10–20 procent som drabbas av förlossningsdepression. Eller de 1–3 procent som får posttraumatiskt stressyndrom av sin förlossning. Att hon inte utvecklar förlossningsrädsla. 

Och det är så sunt att hon berättar och är lugn. Kanske är det så man måste tänka för att orka. 

Inte normalt

Men det är inte normalt.  

Det behöver ju faktiskt inte vara så här. Det måste finnas en annan lösning än KBT-behandling för dem som drabbas. 

Visst kan det kännas platt att skriva ännu en text om mödravård. Om att inte bli tagen på allvar. Om att det är hetsigt, stressigt. Men vad ska man göra, då?  

Det tjatas om de där förbannade födelsetalen, som ligger stadigt på långt under två barn per kvinna. 

Ett steg i rätt riktning vore väl en mödravård där kvinnor inte är livrädda.