4 av 10 med npf-diagnos får inte arbetet att funka – Matilda, 34, tvingades lämna drömjobbet

34-åriga Matilda Johansson älskar att jobba. Och det har hon också gjort väldigt mycket i sitt liv. I skoaffär, på Ica Maxi, som massör, inom förskolan. 

Under några år jobbade hon på Glitter i en galleria i Örebro. Men i grundkontraktet hade hon bara sju timmar i veckan.

Hon levde med en ständig inkomststress och tog därför så många extrapass hon bara kunde. Hon visste ju aldrig hur det skulle se ut nästa månad.

– Följden blev att det i stället blev alldeles för mycket jobb för mig, vecka efter vecka. Men jag bär på en ständig oro som har lätt att öka och haka upp sig när saker är ovissa, förklarar Matilda. 

Kör på för hårt

Under sina många pass på jobbet gjorde hon dessutom bra ifrån. Hon var alltid engagerad, tillmötesgående mot kunder, positiv och nyfiken.

Matilda blev så uppskattad att hon efter ett tag blev befordrad till biträdande butiksansvarig.

– Jag är ju väldigt prestationsinriktad och söker bekräftelse, det får positiva konsekvenser i jobbet.

Samtidigt ville huvudkontoret ideligen ändra upplägget i de enskilda butikerna. Matilda beskriver hur hon och kollegorna knappt hann flytta om förrän det var ett nytt fokus och de blev tvungna att hänga om hela sortimentet igen.

Fick adhd-diagnos som vuxen

– Det skulle man göra samtidigt som man ofta var helt ensam i butiken och ständigt skulle sätta kunderna först. Det blev helt enkelt till slut för mycket för mig.

Matilda kraschade i en utmattning och depression. Lite senare i den här artikeln ska vi få höra henne berätta om att hon fick en adhd-diagnos när hon var över 30.

Men om det visste hon ingenting när händelsen på Glitter utspelade sig. 

Hon tänkte att hon på något sätt hade gjort fel eller var ”svag”, förstod inte varför hon föll. Och hon är inte ensam. 

Adhd ökar – men arbetslivet står still

Personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (så kallad npf-diagnos), där bland annat adhd ingår, ökar. Det gäller bland både barn och vuxna.

I gruppen barn och unga var ökningen 50 procent under åren 2019 till 2023.

Det betyder att snart var tionde vuxen kommer att vara berörd, enligt Socialstyrelsens prognoser. Unga och vuxna som ska jobba, precis som Matilda Johansson.  

Personer med en npf-diagnos har en markant ökad risk för att drabbas av psykisk ohälsa på grund av jobbet, visar forskning vid institutionen för kvinnors och barns hälsa på Karolinska institutet.  

Ändå finns stora brister på många arbetsplatser vad gäller kunskap, förståelse och anpassningar. 

”Slöseri med människor och samhälle”

Enkätundersökningar bland medlemmar i riksförbundet Attention, som verkar för att sprida kunskap om npf-diagnoser, visar att 3 av 10 med en npf-diagnos har tvingats sluta på sitt jobb för att situationen inte varit hållbar.

4 av 10 är osäkra på om de kommer orka fortsätta på sitt jobb.  

– Det är ett enormt slöseri både med människors liv och välmående och samhällets resurser om arbetslivet inte lyckas bli mer inkluderande, säger Anki Sandberg som är ordförande för Attention. 

Och det behöver inte vara så komplicerat, visar den färska forskning som har studerat kombinationen arbetsliv och npf-diagnoser (läs mer om det i vår sidoartikeln).

Trots det visar Attentions medlemsenkäter att endast 12 procent av dem som uttalat ber om stöd av sin arbetsgivare får det.

24 procent får inget stöd alls och 35 procent får lite stöd, men inte tillräckligt.  

– Så det finns mycket kvar att göra. Det här är en framtidsfråga för Sveriges arbetsgivare, säger Anki Sandberg 

Lång väg till diagnos

Tillbaka till Matilda Johansson. När hon kraschade av jobbet på Glitter var det inte första gången. Flera gånger har hon varit med om att en vacker morgon helt enkelt inte kunnat ta sig ur sängen.

Sedan har den djupa depressionen och utmattningen med en lång väg tillbaka varit ett faktum.  

Egentligen förstod Matilda redan som barn att hon på något sätt var annorlunda. Hon blev lätt orolig och led av ångest utan att förstå vad det var.

I efterhand, som vuxen, har hon begärt ut sina gamla journaler från skolsköterskan och sett att hon sökte sig dit 43 gånger på fem år.

Ofta för magont, någon gång för tryck över bröstet och svårighet att andas. Men ingen vuxen uppmärksammade. För hon var ju så social och trevlig, gjorde vad hon skulle i skolan. 

Började förstå sig själv

– Det är ganska typiskt för flickor och kvinnor med adhd har jag förstått nu när jag har min diagnos. Att vi vänder ångesten inåt i stället för utåt. 

Men Matilda hann alltså bli över 30 år och väntade sitt andra barn när hon fick sin diagnos. 

Oron och ångesten var stor igen, nu i efterhand kan hon konstatera att det ofta blir så för henne när hon befinner sig i en period av ovisshet och i situationer hon inte kan kontrollera.

I ett förtroligt samtal med sin svärmor, som arbetar inom stödverksamhet och har erfarenhet av olika diagnoser genom sitt jobb, dök temat upp. 

– Hon förklarade hur adhd kan uttrycka sig, som det här med att många bara kör på utan att kunna sätta stopp tills man är fullständigt slut. Hon frågade försiktigt om jag inte borde utredas. 

Berättade på anställningsintervjun

För Matilda var det som om det gick upp ett ljus. Hon kände igen sig i så mycket av det som svärmor beskrev.

– Plötsligt fick jag svar på varför livet alltid har varit så svårt för mig att få ihop. Kanske var det inte mitt eget fel, det kanske hade en orsak.

Svärmor visade sig ha rätt i sina iakttagelser. När Matilda omkring ett år senare väl fick sin diagnos kände hon en stor lättnad. Och nu ville hon vara öppen med den.

Så när hon sökte sin senaste arbetsplats, Ica Maxi, var det självklart för henne att berätta för arbetsgivaren redan på anställningsintervjun. 

– Jag ville verkligen få det att funka och tänkte att det är bättre att de får veta direkt, i stället för att det ska vara något jag mörkar och som kommer fram i efterhand.  

Anpassade – men inte tillräckligt

Arbetsgivaren tog emot det bra och var respektfull.

Matilda fick jobbet och närmsta chefen läste på och försökte regelbundet stämma av med Matilda kring vad hon behövde för stöd.  

– Eftersom jag exempelvis har svårt att komma ihåg och få struktur och överblick över allt jag ska göra fick jag rådet att skriva listor över dagens exakta arbetsuppgifter. Fast det tog väldigt mycket energi av mig, det hade varit bättre om chefen själv hade gett mig sådana listor. 

Och så är det ju det där med att Matilda lätt blir så engagerad och verkar full av glädje och kraft – det som hon själv ideligen ”luras” av.

För mycket ansvar igen

Hon blev efter ett tag placerad i mejeriavdelningen i stället för i kassorna, vilket hon glatt sa ja till.

Ungefär samtidigt gick butiken in i en så kallad effektiviseringsprocess. 

– Det man egentligen gjorde var att minska personal. Det blev otroligt stressigt för oss som var kvar, vi skulle spara tid i allt vi gjorde.

Hade man tidigare dragit en varuvagn uppmanades man nu att försöka ta två på en gång – för att slippa springa och hämta leveranser så många vändor, minns Matilda.

– Även min chef hade väldigt mycket. Jag kan förstå att hon inte hann med mig. Men det är beklagligt, för jag trivdes verkligen där. 

Ny utmattning

Så det slutade i en ny utmattning. När Matildas tillfälliga kontrakt tog slut sökte hon ingen förlängd anställning. 

– Jag älskar att jobba i butik. Men jag har hittills aldrig fått det att fungera. Det sörjer jag. 

I dag arbetstränar Matilda på Folkuniversitetet i Halmstad. Fyra timmar om dagen syr hon återbrukade hantverksföremål i tyg av inlämnade kläder till Röda korset.

Resultatet blir alltifrån lapptäcken till väggbonader och mjukdjur, hennes alster säljs sedan i Röda korsets butik i staden. 

Vill köpa hus – får inte lån

– Det är ett sätt att vara i ett sammanhang, en rutin. Öva på att kunna passa tider och ha en uppgift. Det passar mig, jag försöker leva i nuet och har också upptäckt hur kreativ jag är. 

Och hon har landat i att hon troligtvis aldrig kommer att kunna jobba heltid. Hon försöker lära sig att leva med det och allt det innebär för henne, familjens ekonomi och förutsättningar.

– Både jag och min man drömmer om att någon gång kunna få lån för att köpa ett hus. Men som det ser ut nu förblir det en ouppnåelig dröm. 

Drömmen om butiksjobb kvar

Matilda vet inte hur det blir i framtiden. Men hon har nyss fått veta att hon framåt hösten ska få börja en ny arbetsträning, i Erikshjälpens butik. 

– Jag älskar att arbeta i butik och drömmer fortfarande om att få det att funka. Men det får nog bli en mindre då, med mer avgränsade uppgifter.  Det här med Erikshjälpen känns jättebra, nu får jag känna på det igen – fast med anpassningar.