Riazat och Delgado Varas lämnar – avslöjar Vänsterparti­ets stora problem

Plötsligt satt de där, två folkvalda riksdagsledamöter som påstår sig vara förföljda av en stalinistisk partiledning som krävt det omöjliga: lojalitet.

I och med söndagseftermiddagens pressträff lämnar alltså Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas Vänsterpartiet.

Händelseutvecklingen är i sig fascinerande. Partiet bad Riazat och Delgado Varas att lämna sina förtroendeuppdrag men stanna kvar som medlemmar. De vägrade. Partiet svarade då med att inleda processen för att ta ifrån dem medlemskapet.

Enligt källor till ledarsidan skulle Vänsterpartiets distriktsstyrelse i Stockholm – Riazat och Delgado Varas egna hemdistrikt – rösta för uteslutning redan i kväll. Resultatet: de lämnar partiet innan de slängs ut. Men behåller platserna i riksdagen.

Så sätts en punkt i det partidrama som pågått sedan i våras och som en del besvikna V-sympatisörer menar är ett tecken på att partiet medvetet kapar banden till Palestinarörelsen.

Både Riazat och Delgado Varas beskrivs nämligen – inte minst av Riazat och Delgado Varas själva – som mycket viktiga kontaktpunkter mellan partiet och utomparlamentariska Palestinaaktivister.

Aktivism ursäktar det mesta

Så kan det vara. Men höjer man blicken ser man att just pratet om att Vänsterpartiet fruktar aktivism återkommer varje gång partiet vill att någon lämnar sina förtroendeuppdrag eller partiet.

Följer man diskussionen på sociala medier just nu kan man nästan få för sig att man blir utesluten ur V om man delar flygblad eller går i en demonstration. Att partiordföranden Nooshi Dagostar själv har bakgrund som aktivist nämns sällan.

Hur som helst har uteslutningsärenden blivit ett återkommande inslag i V på sistone. Dramaturgin är ofta densamma: den uteslutningshotade medlemmen framställer sig själv som aktivist i konflikt med en ledning som består av sossar och karriärister.

Stödet till den uteslutningshotade brukar dessutom bygga på samma logik: att medlemmen visserligen brutit mot partiets stadgar eller gjort bort sig på annat sätt men att det kan ursäktas med att hon eller han är aktivist.

Innan uteslutningsärendet ens har inletts har partimedlemmen/aktivisten ofta noggrant framställt det som att frågan hen driver är helt central för att partiet ens ska ha en politik kring Palestina, hedersvåld eller så.

Kan inte curla individualister

När partiet inte helt delar linjen eller prioriteringen blir det beviset på svek. Ett svek som enligt den här logiken måste besvaras med att man lägger all sin energi på att motarbeta partiet, gärna i samarbete med rörelser utanför som också är missnöjda med kongressbeslut.

Allt partiet i övrigt gör i frågan osynliggörs eftersom den uteslutningshotade gör anspråk på att vara den enda som verkligen kämpar.

Som vanlig medlem eller väljare kanske man kan ha överseende med att kända företrädare öppet motarbetar partiet, på möten eller i sociala medier talar om hur usel politik och hur usla företrädare partiet har. Men en partiledning kan inte göra det.

Uppdraget för en partiledning är inte att curla karismatiska individualister eller missnöjda oppositionella. Uppdraget är att förvalta kongressens demokratiska beslut och maximera partiets inflytande. Att markera mot illojalitet är därför inte tecken på småaktig disciplin utan ett sätt att visa väljarna att man kan hålla ihop.

Affären kring Riazat och Delgado Varas sätter på så sätt fingret på Vänsterpartiets större problem.

Nooshi Dadgostars insikt

Partiet har sedan åtminstone 1990-talet velat vara en tummelplats för aktivister, en mötesplats för utomparlamentariska rörelser och politiker, en arena där radikala slipsnissar kunnat fånga upp energin från rörelser utanför riksdagen.

Problemet för V är att den energin, när den väl kommit in i partiet, så ofta riktats mot partiet självt. V har lockat till sig karismatiska och kompromisslösa karaktärer, men också odlat en kultur där det framstår som ädlare att vara illojal än att hålla ihop.

Det är en kultur som passar utmärkt för dem som gillar att framställa sig som martyrer och hjältar men den gör Vänsterpartiet ointressant som seriös parlamentarisk kraft.

Ett parti som inte kan hålla ihop kan inte göra anspråk på att styra landet. Det är den insikten som Nooshi Dadgostar tillslut tvingats göra.