”Här delar vi lönen lika – individuella löner splittrade oss”

När lönenivån är satt ska lönerna fördelas på arbetsplatserna. Många har individuell lönesättning, men i Åsele där jag hör hemma har vi hållit fast vid en generell modell. Vi delar lika. 

Sedan den individuella lönemodellen började etablera sig på 90-talet har vår arbetsgivare provat den vid ett fåtal tillfällen. De gångerna hade man svårt att förklara hur potten fördelats. Skillnaderna var stora och diskussionerna och missnöjet visades snabbt. Man tog ett steg tillbaka. 

Lönepotten fördelas jämnt

Vi fortsätter att dela lika i kronor. Att alla får den garanterade lönehöjningen och att potten fördelas jämnt är lättare att förklara för våra medlemmar och jag hoppas att man är nöjd med det. 

Trots detta kan det förekomma skillnader i kronor. Snedsitsar ska rättas till, någon kanske inte ens har lägsta lön och en hel yrkesgrupp kan ha halkat efter. De kostnaderna står arbetsgivaren för, den tas inte ur vår (medlemmarnas) pott. 

En snedsits är någon som hamnat efter i löneutvecklingen. Av någon anledning ligger man inte jämnt med sina kollegor. Den kostnaden är arbetsgivarens.

Man ska vara på rätt nivå jämfört med andra, utifrån kompetens och hur länge man varit anställd. Det brukar inte vara några större diskussioner, bara man är tydlig och kan visa var det drar i väg åt något håll. Avtalen visar hur det ska se ut.

Man kan likna vår modell vid en lönestege. Utbildning, erfarenhet och antal år räknas in och i olika yrkesboxar kan man se hur man ska ligga lönemässigt jämfört med andra. 

Får extra som undersköterska

För de som har jobbat länge blir inte löneskillnaden markant gentemot andra, men än så länge ligger de lite högre än de med färre år. Ingångslönerna har ju höjts sedan vi som jobbat många år började.

När jag fick min tjänst som undersköterska i slutet av 90-talet så var min första månadslön 12 000 kronor. Då fick man inte heller något extra för utbildningen. (Hos oss i Åsele får en undersköterska 1 200 kronor efter slutförd utbildning.)

Tänk om vi kunde vara mer bekväma med att prata öppet om vår lön. Våga ta den där diskussionen med kollegan. Ju mer transparent vi blir gentemot varandra, desto starkare blir vi som grupp. Läs på om vilka problem den individuella modellen kan ställa till med. Både för den kollektiva styrkan och för en redan ansträngd arbetsmiljö.

Individuella löner splittrar oss

Låt inte kronor och ören bli en kil som arbetsgivaren kan använda till splittring. I den individuella lönesättningen ställs vi mot varandra på ett annat sätt och många gånger kommer ingen förklaring till hur arbetsgivarna fördelat pengarna.

Saknas det tydliga lönekriterier är det ännu svårare att förklara hur och varför. Jag är tacksam över att vi har kvar vår modell, diskussioner kommer ändå. Men de blir färre. 

Styrkan i det fackliga är att vi är många och att vi är olika. Vi kompletterar varandra, som pusselbitar. Även om mitt fackliga hjärta klappar extra hårt för orättvisor av olika slag, så är det inte säkert att allt är just orättvisor. Det kanske bara är en snedsits som behöver rättas till.