”Var inte rädd – var förbannad”
”Anna, du är så modig!”
Jag tänker att modig behöver jag vara om jag är rädd för något. Jag är inte rädd. Jag är förbannad! skriver undersköterskan Anna Brandenberg.
Jag kliver in på jobbet efter fyra veckors semester. Jag är nervös, magen krånglar och ögonen sticker av för lite sömn. Svidar om till kommununiform och hänger tjänstekortet kring halsen. När jag ser planeringen för dagen vill jag vända och gå hem.
Jag ser att jag kommer att utsätta mig för konstant stress hela dagen. Jag kommer inte att hinna med mina jobb. Jag kommer att ligga efter. Jag kanske inte kan ta rast.
Under semestern släpper många på kraven de har på sig själva resten av året. Det blir några extra boxar med rosévin och hårt grillad flintastek. Det blir sena nätter och sovmorgon. Skönt och välbehövligt att släppa hämningarna!
Sommarpratade oemotsagd
I den kommunala hemtjänsten fungerar det likadant. Under semesterperioden införs plötsligt delade turer, 18-åringar utan körkort och erfarenhet anställs som vikarier (och det åligger personalen att utbilda, uppfostra och skjutsa dom), kontinuiteten ställs åt sidan, språkkrav upphör, chefen ”jobbar hemifrån”, personal blir ifrågasatta när de sjukskriver sig.
Varför? Jo, det är svårt att hitta vikarier och verksamheten går inte ihop. Jag svär, nästa år blir det ännu svårare om vi tillåter oss att släppa hämningarna på det här viset!
Den 9 juli i år sommarpratade jag i Sommar i P1. En ära och ett privilegium att bli utvald att prata i radio i 90 minuter, fullkomligt oemotsagd. Jag svor, körde fast i snön, snusade, stressade mig sjuk, lyssnade på hårdrock, citerade hopplösa repliker från chefer jag haft, svor lite till, snusade lite till och kom till sist med mycket konkreta och rimliga råd för att behålla och rekrytera personal till hemtjänsten.
Vi har känt till krisen i vården länge
Jag belyste med största tänkbara tydlighet de orimliga villkor personalen jobbar under samt hur människor som behöver hemtjänst behandlas. Resultatet? Reaktionerna?
Från Ystad till Haparanda får jag till mig vittnesmål som direkt speglar mina egna. Från anhöriga. Från undersköterskor. Från sjuksköterskor. Vi har länge vetat hur förödande krisen i vården är, hur omfattande och systematisk.
Vi ser tydligt hur personal jobbar sig sjuka, hur de som behöver hemtjänst får inrätta sig i leden av pressade planeringar. Det är självklart för oss att det är undersköterskor och vårdbiträden som får hemtjänsten att fungera – inte chefer och politiker.
”Lyssna på hårdrock”
Reaktionerna från politiskt håll har varit minimala. Kanske för att det har varit semester? Kanske för att det är bekvämt att inte förstå att krisen i välfärden pågår dygnet runt, året runt? Kanske på grund av rädsla? Här kommer i så fall ett råd:
Var inte rädd, var förbannad! Lyssna på hårdrock, lägg in en snus. Du behöver inte visa mod, bara agera!
”Now I´m mad, I wanna have the things I never had. I can be bad, the consequenses of your actions strikes back.”
– Mustasch, ”All my life” (Album: ”Thank you for the demon”)