Här är högerns alternativ till sossarnas blandningspolitik

Det är förstås mycket som är konstigt med Ebba Buschs AI-debacle, alltså att hon i sitt Almedalen-tal rasade mot något som frilansjournalisten Elina Pahnke påstods ha skrivit för åtta år sedan.

Men det allra konstigaste är kanske hur Busch förmådde spela så upprörd över något hon gått och tänkt på i åratal. Men hon hade ju aldrig läst det. För det fanns inte skrivit innan KD-ledaren eller hennes talskrivare bad en språkmodell att generera ett citat som kunde väcka publikens vrede.

Dynamiken påminner inte så lite om hur svensk höger behandlar den integrationspolitik som Socialdemokraternas kongress beslutade om i våras. 

Sossarna vill ”tvångsblanda befolkningen”, har migrationsminister Johan Forssell påstått. Och finansminister Elisabeth Svantesson har frågat om Magdalena Andersson vill ha ”tvångsförflyttningar från villa- till betongförort”. 

Högern är rädda för spöken

Mer eller mindre nogräknade debattörer på högerkanten har fyllt i under hela sommaren: Sossarna vill med sin blandningspolitik tvinga dig att flytta! Sossarna vill med sin blandningspolitik byta ut dina grannar mot gängkriminella! Sossarna vill med sin blandningspolitk straffa de strävsamma lintottarna på Lidingö! Hela jävla Ålsten är hotat! 

Är det så? Inte direkt. Det S har sagt är att bostadspolitiken bör användas mer aktivt när segregationen ska brytas. Alltså: det bör byggas flerfamiljshus i områden som domineras av villor och byggas småhus i miljonprogrammets flerbostadsområden.

Samtidigt vill partiet avskaffa asylsökandes rätt att ordna eget boende och begränsa inflyttningen till utsatta områden. 

Kring detta har högerns skarpaste hjärnor genererat hittepåpolitik för att skrämma sig själva och sina väljare med att fredagens grillkväll i villaområdet snart ramas in av både gäng- och stamkrig.

Varannat barn i fattigdom

Nåväl. När högern tuggar fradga över sina hjärnspöken är det lätt att glömma att det finns verkliga samhällsproblem i botten. 

I somras kom till exempel Boverket med en rapport som tittar närmare på livsvillkoren i 180 svenska utanförskapsområden. Det är bedrövlig läsning. 

Här dominerar hyresrätter från miljonprogrammet, ofta trånga och slitna. Fyra av tio låginkomsthushåll lever i trångboddhet. 

Här jobbar bara 62 procent av kvinnorna och 69 procent av männen. Var fjärde vuxen varken jobbar eller studerar. Här är bidragsberoendet störst och mer än hälften av barnen växer upp i fattigdom. Bara sju av tio unga är behöriga till gymnasiet. 

Här röstar knappt 60 procent av de röstberättigade i kommunalvalen. Och i flera av de här områdena ifrågasätts polisens närvaro öppet. Tilliten till myndigheterna är låg.

Det är i en sådan miljö kriminella nätverk kan skapa parallella samhällsstrukturer som utmanar lag och ordning. 

Det är i sådana här sociala, ekonomiska och politiska klyftor det uppstår samhällskostnader som drabbar alla – också moderatväljare.

Säger nej till allt

Segregationen är en politisk ödesfråga men behandlas plötsligt helt oseriöst av regeringen och tongivande tyckonomer på högerflanken. Vad vill de göra? Ingenting, vad det verkar.

Ty samtidigt som högern skriar om blandningspolitik säger de nej till allt som krävs för att skapa ett samhälle som faktiskt håller ihop. Nej till att bygga nya bostäder. Nej till blandade skolor. Nej till satsningar på jobb, utbildning, språk, föreningsliv, fritidsaktiviteter. Nej till jämlika levnadsvillkor. 

Är man sverigedemokrat kanske man kan inbilla sig att allt det här går att lösa med en massiv folkfördrivning.

Men om man är moderat, vad vill man göra då? Utöver nya hot om sänkta bidrag och kavata uppmaningar om att packet ska ta sig i kragen, alltså.

Så gick det i Sydafrika

Ska vi ha de här parallellsamhällena i evighet? Ska vi bara överge hela stadsdelar? Acceptera att vissa områden blir enklaver med våld, förslumning, misstro och en fattigdom som går i arv?

Här bör man kanske stanna upp och fundera kring vad motsatsen är till att blanda människor från olika bakgrunder, inkomstnivåer och livsvillkor? 

Det är att hålla människor åtskilda. 

Och vad är egentligen alternativet till ”blandningspolitik”?

Det är åtskillnadspolitik. 

På afrikaans har det ett namn: apartheid. 

Och om någon i regeringen undrar hur det brukar gå för samhällen som bygger på den principen – fråga ChatGPT.