Tidöpartierna angriper symptomen – inte problemen
Den nya lagen som förbjuder förolämpning av tjänsteman påminner starkt om lagen som avskaffades 1976 - för att den ansågs odemokratisk, skriver spårvagnsföraren Andreas Nyman.
Att vi som kör spårvagnar, bussar och tåg skulle kalla på polis varje gång någon kallar oss idioter faller på sin egen orimlighet, skriver Andreas Nyman.
Vi har fått en ny lag som förbjuder förolämpning av tjänstemän.
Spontant kan det låta vettigt. Ingen ska behöva bli kränkt i sitt arbete, vare sig man är lärare, polis eller jobbar i kollektivtrafiken.
Men hur är detta tänkt att fungera i praktiken?
I Stockholms kollektivtrafik har hårdare tag redan införts. Konduktörer har ersatts av väktare och kontrollanter, och ett tidigare moderat trafikregionråd har skrutit om hur man kringgått lagen för att stänga ute fattiga från tunnelbanan. Samma politiker har kallat plankning en inkörsport till gängkriminalitet.
För vem är lagen till?
Det sparas in på bemanning, trots att trafiken förväntas rulla oavbrutet. Att vi som kör spårvagnar, bussar och tåg skulle stoppa trafiken och kalla på polis varje gång någon spottar på hytten eller kallar oss idioter faller på sin egen orimlighet. Så för vem är lagen till?
Den så kallade Broken windows-teorin lanserades på 80-talet och låg till grund för New Yorks nolltoleranspolitik. Enligt teorin leder små störningar, som krossade fönster eller högljudda grannar, till otrygghet, som i sin tur påstås bana väg för grövre brott.
Men sambandet har ifrågasatts. Forskning visar att oordning i sig inte nödvändigtvis leder till kriminalitet, och att hårdare tag ofta har liten eller ingen brottsförebyggande effekt. Kriminaliteten i New York minskade visserligen, men snarare till följd av minskad ungdomsarbetslöshet och bättre ekonomi.
Nolltoleranspolitiken har också kritiserats för att slå särskilt hårt mot redan marginaliserade grupper, socialt utsatta och etniska minoriteter.
Angriper bara symptomen
Det är det här tankesättet som ligger bakom Tidöregeringens tal om hårdare tag: visitationszoner, gryningsräder, sänkt straffmyndighetsålder. Och nu senast den nya lagen.
Istället för att lösa problemen angriper man symptomen. Som plåster på en kräftsvulst. Repressiva åtgärder kan i sig höja konfliktnivån, särskilt när de upplevs som orättvisa.
Samtidigt är våra häkten så överbelastade att regeringen utreder fångplacering i utlandet, medan man driver igenom lagar som gör att fler ska kunna lagföras.
Odemokratiskt tankegods
Jag läste nyligen om Sjöwall och Wahlöös kriminalroman Polis, polis, potatismos, där två konstaplar missar att gripa en mördare på flykt eftersom de istället tillrättavisar en treåring som påstås ha smädat dem.
Den nya lagen påminner starkt om lagen om missfirmelse av tjänsteman. Det är den som beskrivs i boken och som avskaffades 1976, bland annat för att den ansågs odemokratisk. Det är talande att just det tankegodset nu dammas av igen.
Vi får det samhälle vi bygger åt oss själva, och vi kan bättre än det här.