”När män dör på jobbet är det en olycka – när kvinnor dör är det privat”
Stress och press på jobbet skördar liv. Men dödsfallen inom ”kvinnoyrken” får inga rubriker. De göms bakom svepande förklaringar och lyfts inte i statistiken, skriver Silvana Vretoska.
När unga i kvinnodominerade yrken dör blir det inga rubriker i medierna, skriver Silvana Vretoska.
Man skriver ofta om arbetsplatsolyckor i mansdominerade yrken. När någon dör i byggbranschen, på fabriken eller som chaufför så rapporteras det – det blir statistik, rubriker och diskussioner om arbetsmiljön.
Men när vi i kvinnodominerade yrken dör, då tystas det ner. Då handlar det plötsligt om ”privata orsaker”.
Jag tänker på en nybliven pappa, 35 år gammal, som inte kom till sitt jobb i hemtjänsten en dag. Han gick och la sig och vaknade aldrig mer. Vad blev förklaringen? Att han nog hade underliggande hälsoproblem.
Silvana Vretoska.
Man skyller på individen – inte systemet
En köksmästare föll ihop på jobbet, livlös, och dog på plats. Man sa att han förmodligen hade ett dåligt hjärta.
En ung kvinna, 29 år gammal, som sliter ut sig på sitt jobb i vården, går hem en kväll helt slutkörd, med en lön som ändå inte räcker till. Hon orkar inte mer och tar sitt liv. Då säger man att hon hade personliga problem – att hon inte var ”tillräckligt stark”.
Det finns ett enormt mörkertal kring hur många som dör i förtid på grund av jobbet i kvinnodominerade yrken. Stress, press, låg bemanning, delade turer, ingen vila, ständig oro över ekonomin – det bryter ner människor både fysiskt och psykiskt. Och när någon går sönder, så skylls det på individen. Inte på systemet.
Vi som jobbar inom Kommunal – i vård, omsorg, kök, förskola, lokalvård – vi dör också på jobbet. Men våra dödsfall får inga rubriker. Vi jobbar ihjäl oss långsamt, under radarn.
Dags att ta ansvar
Det är dags att politiker och beslutsfattare tar ansvar. Arbetsmiljö är inte bara olyckor – det är också långvarig stress, utmattning och psykisk ohälsa. Vi behöver arbetsvillkor som går att leva med, en lön som går att leva på, och tid till återhämtning. Vi är inte slit-och-släng-varor.
Att arbeta i kvinnodominerade yrken får inte innebära att man offrar sin hälsa – eller sitt liv.