Det är inte ungas fel att vuxna är giriga rövhattar

Svensk arbetsmarknad mår, som bekant, inte toppen. Massarbetslöshet på över 9 procent råder, de politiska insatserna lyser med sin frånvaro – men ungdomsarbetslösheten står still. 

Givetvis är det bra att fler unga jobbar – men till vilket pris?  

Unga och oerfarna utnyttjas

Arbetet har rapporterat om ungas villkor, nu senast på sommarjobben. Bland annat skickas vissa hem vid dåligt väder, trots att de har rätt att jobba de pass de blivit schemalagda på. 

Ungas flexibilitet som förklaringsmodell oroar. Visst kan det vara så att unga är mer flexibla när det kommer till att flytta och att arbeta obekväma arbetstider. 

Men i det luddiga begreppet flexibilitet ryms också saker om ofrivilligt deltidsarbete, sämre arbetsmiljö, avsaknad av anställningstrygghet och orimligt låga löner.  

Vem tvingas ta risker?

När det kommer till faktiska skador, är alla dessa pådrivande riskfaktorer. Flexibiliteten på arbetsmarknaden utgör alltså en risk för dem som jobbar. 

Och det är just risk, riskbenägenhet och riskfördelning som är grejen. 

En arbetsgivare kommer så klart alltid vilja ha så lite risk och så låga kostnader som möjligt. I tider av hög sysselsättningsgrad, det vill säga när arbetslösheten är låg, kommer detta regleras av sig självt då den arbetssökande kan välja bort skitjobben. 

Arbetsmiljöverket har hittat brister på nästan 3 av 4 arbetsplatser där unga jobbar. Och som inte det vore nog så är unga också mer riskbenägna. 

Arbetslöshet gynnar cheferna

Med en långvarig hög arbetslöshet och med en ökande långtidsarbetslöshet är situationen en annan. Fler människor tummar på både krav, principer och säkerhet.  

Och de skarvade hörnen när det kommer till säkerhetsrutiner, dygnsvila och tja, alla regler och rättigheter blir lätt norm. Vips så har en kultur skapats där den som gör sin plikt men också kräver sin rätt blir jobbig, kostsam, sölig, ett problem.

Desperationen spela roll, och det vet arbetsgivare om. Det vet även politiker om. Det blir uppenbart vem man bryr sig om beroende på om man väljer att försöka nå full sysselsättning eller helt enkelt nöjer sig med pågående förslumning.

Försvagat löntagarkollektiv

Unga idag ger sig ut på en arbetsmarknad som skiljer sig från den deras föräldrar mötte. Jobben är färre, kraven och konkurrensen högre. Villkoren är kraftigt försämrade – men pressen är densamma. 

Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre, vilket försvagat löntagarnas ställning både på jobbet, i kollektivavtalsförhandlingar och i samhället. 

Men de kämpar på. De är flexibla, tar risker, flyttar in i svindyra andrahandslägenheter för att kunna ta jobben de får. Och de behandlas i alltför många fall som skit. 

Cyniskt snack

Snacket går som vanligt, som om inget har förändrats. Som att det bara handlar om att visa framfötterna. Som att antalet arbetslösa och sökande per tjänst inte spelar roll. Som att förändringar i politik och allmän kultur inte spelar roll. 

Och sedan går ännu en sommar. Vuxenvärlden säger sig oroa sig för att unga farit illa. De har hanterat kontanter, arbetat ensamma och blivit utsatta för hot. De har blivit lurade på lön, på arbetspass och blivit hemskickade för att deras chefer inte vill betala deras lön. De har skadat sig och dött. 

Vuxnas giriga oärlighet är det faktiska problemet här. Att ha mage att gaffla om, och försöka värdera upp flexibilitet är verkligen rekordcyniskt.