Jens Liljestrands äckelkänslor mot ryssar är en kulturkilles hat-terapi

KOMMENTAR. Det är solnedgång över Uspenskijkatedralen i Helsingfors, den första byggnaden i staden som reflekterar kvällens solstrålar, uppe på en kulle nära hamnen vid Salutorget. Rött tegel blir guld, koppartaket blir orange och de målade fönstren blir kritvita. 

För Expressen kultur har Jens Liljestrand skrivit en bisarr text om sin russofobi. Han och hans vänner har tyckt illa ryssar ”långt innan Putin” började härja i Ukraina. Han avskyr de ryska ”undersåtarna” han möter under sin semester, som får ligga på solstolar nära oss rena svenskar. 

Liljestrand undrar om han ”får äcklas” av ryssarnas närvaro.

Jag försöker förklara Uspenskijkatedralen för mina svenska vänner under vår Finlandsresa. Egentligen försöker jag förklara hela den finska närheten till Ryssland för dem, det som allra tydligast skiljer ut mitt hemland från Sverige. 

Bara det här att en av Helsingfors mest synliga byggnader är en ortodox kyrka. Eller att vi promenerat på Alexandersgatan, döpt efter tsar Alexander I. Eller att ölen Koff som gör reklam överallt är en förfinskad förkortning av Sinebrychoff, efter den ryska släkt som grundade hela bryggeriet.

Storhatet

Finland är ett gränsland. Som ett öltätare och mer melankoliskt Alsace-Lorraine. Närheten och relationerna till Ryssland är såriga och komplicerade, men har också varit yta för kulturella och mellanmänskliga utbyten som är närvarande i Finland än i dag.

Bara någon kilometer från oss på Salutorget ligger Sveaborg där Sverige förlorade Finland till Alexander I. 

Det som under det stora nordiska kriget på svenska kallas ”den stora ofreden” – då den ryska armén brutaliserade den östra halvan av Svea rike efter att de svenska soldaterna sonika flytt hem över Bottenhavet – har på finska ett hårdare och mer passande namn: ”isoviha”, ”den stora vreden” eller ännu hellre ”storhatet”. 

Efter ryska inbördeskriget blev Finland för första gången ett självständigt och fritt land. Förvisso under stränga villkor från Kreml, men beroendet av Ryssland skapade också allt från samarbetsföreningar och näringslivssatsningar till studentprogram och kulturnätverk.

En mätt text om min mors vänninnor

Förra sommaren, också vid solnedgång, smög jag upp till Uspenskij för att kika in genom fönstren medan den ortodoxa gudstjänsten pågick. Då var kyrkan stängd för turister, men sången och bönerna hördes ut till vapenhuset. 

Dygnets sista solstrålar träffade ikonostasen och församlingen framför den. Rökelsedoften gav mig barndomsminnen. 

Jag är tre år och sitter på köksbänken hos min mammas väninna i Moskva. Mamma lärde känna henne när hon som finsk student hoppade på ett universitetsprogram i Kiev och Minsk. 

Mammas väninna försöker lära mig ryska fraser. Jag kan säga ”rör mig inte!”, ”ne trogay menya!”. 

Mamma hade praktik på ett sjukhus i Moskva. Min mammas väninna ordnade med barnvakt åt mig. Sovjet föll året innan. Ryssland andades ut och försökte orientera sig i dessa nya dofter. 

Hela min uppväxt har präglats av min familjs närhet till Ryssland och våra ryska, vitryska och ukrainska vänner där. 30 år senare är gränsen stängd och jag har glömt all ryska från betonglägenheterna i Moskvas förstäder. 

För min familjs vänner var 90-talet en tid av hopp. Den där nya luften som gick att andas innehöll demokrati, fria resor och ökad levnadsstandard. 

Ett årtionde senare började hbtq-rörelsen äntligen få vingar. Gamla studentvänner kom ut ur garderoben, duon t.A.T.u lajvade dem i Eurovision. 

Vanliga ryssar. Vanlig mänsklighet. Mammas litteraturvetarvänner. Konstnärer och hon som lärde mig ryska. 

Om dessa människor har Jens Liljestrand alltså skrivit en mycket mätt text. 

Stör sig på semestrande ryssar

Han stör sig på att vanliga ryssar får semestra kring Medelhavet medan Putin bombar sönder Ukraina. På sin semester på Kreta vill Liljestrand sparka sand i deras pommes, svära och be dem att försvinna. 

Tydligen ingår antalet ryssar i Liljestrands semesterplaner generellt. Är de för många åker han och hans kompisgäng någon annanstans. 

Jag får för mig att hela texten är ett enda långt trick. Att Liljestrand ska hoppa fram bakom ett hörn och skrika “AHA! För tänk om jag hade bytt ut ryssar mot Israeler, va!? Vad hade ni sagt då, va!?”. 

Där fick han oss, den gamle kulturmansräven. Men det händer inte.

En kulturkilles hat-terapi

Min mammas hem har liksom blivit gråare efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina. I tre år har hon nästan maniskt lyssnat på ryska poddar och radio för att hitta minsta ljusglimt, minsta spricka, i den förljugna väven som den ryska propagandan försöker kasta över världen och sina medborgare. 

I dag vågar mamma och hennes vänner knappt fråga hur de mår i chatt eller telefon. De är gamla nog att minnas hur man måste bete sig när vem som helst kan avlyssna all kommunikation. 

Jag vet inte vad som är värst. Det, eller att se andra vänner försvinna in i dimman och inte ens förstå att det pågår ett krig. 

Min mamma och hennes vänner har genomlevt Sovjets kollaps och 90-talets hopp för att sedan tvingas uppleva rotvältan slå igen över dem – igen. 

Mamma såg ut som ett spöke i en månad efter Aleksej Navalnyjs död. Som att någon inte bara bränt upp hennes sista halmstrå utan dessutom skjutit upp askan i rymden. 

Men Jens Liljestrands offentliga hat-terapi är tydligen viktig. Hans kulturkillekänslor måste processas och en vanlig rysk familj får bli kuliss till hans ambivalenta introspektioner. 

Denna svenska mättnad mot alla världens sår.