Israel mördar journalister – det borde ingen svensk acceptera
Bara för att Ebba Busch är ok med det så måste inte du vara det, skriver Karina Cubilla.
Anas al-Sharif rapporterade för Al Jazeera inifrån Gaza. Den 10 augusti dödades han och fyra kollegor i ett israeliskt anfall mot deras presstält.
Under söndagen slog IDF-soldater till mot ett presstält och dödade ytterligare sex journalister. Bara dagar innan svor Israels premiärminister Benjamin Netanyahu dyrt och heligt att utländska journalister skulle vara välkomna i Gaza.
Händelsen är inte unik. Sedan 7 oktober 2023 har över 200 journalister dödats i Gaza. I en studie från Brown University fastslås det som många anat: det är orimligt många.
Rekordmånga dödade journalister
Israeliska militären har dödat fler journalister i Gaza än vad det dött i det amerikanska inbördeskriget, första och andra världskriget, Vietnamkriget, kriget i Jugoslavien, Irakkriget, kriget i Afghanistan och i Ukraina – tillsammans.
Det är ingen slump. Tvärtom pekar mycket (siffrorna, inte minst) på att det är en väl medveten strategi. Ju färre som kan trovärdiga yrkesutövare som kan rapportera, desto enklare blir det för Netanyahus plan att fortgå.
För det finns en plan. Den är uttalad och satt i verk. Stora delar av Gaza är redan i ruiner. Bosättare ska in, en miljon palestinier ska fördrivas. För att detta ska gå måste locket ligga på.
En effektiv strategi
Attacken på journalisterna bortförklaras med att den profilerade Anas al-Sharif var Hamasledare. Reportrar utan gränsers talesperson Erik Larsson avfärdar påståendet som en av många återkommande osanningar.
Men Israels strategi har fungerat. Utan gedigen medierapportering har informationen som nått resten av världen varit undermålig.
Det väloljade israeliska informationsmaskineriet har, ihop med undanröjandet av journalister, lyckats tuta i alltför många under alltför lång tid att situationen är komplicerad.
Demonstranter och aktivister har demoniserats och trakasserats medan vår passiva regering både direkt och indirekt stöttat Netanyahu i både ord och handling.
Än i dag kan vi läsa ängsliga rubriker i medier om krig och kontroll av landområden i stället för folkmord och ockupation. Än idag rapporteras det om omkomna utan att nödvändigtvis trycka på vem som dödat och varför.
Kritiken mot medierna måste ses i ljuset av den obefintliga pressfriheten i Israel.
I vad oklädsamt många än i dag väljer att kalla mellanösterns enda demokrati tystas media. Det måste berättas om som ännu ett övergrepp, ännu en förlust för den fria världen.
Busch stöttar Netanyahu
”Israel gör världen en tjänst”, konstaterade Ebba Busch under förra veckan.
Föga förvånande är det flest i hennes och Jimmie Åkessons väljarunderlag som envist hejar på Israels krigsföring. En färsk undersökning gjord av Svd/Demoskop visar att det är just SD:s och KD:s väljare som stöttar Israels agerande.
Vår utrikesminister Maria Malmer Stenergard säger sig vara djupt oroad. Samtidigt har hon inga problem med att styra ihop med folkmordsapologeter. Hon bär dessutom själv ett stort ansvar, inte minst då hon bara nyligen uttalat sig kritiskt och sagt sig vilja agera.
Straffas av högerväljare
Nu straffas regeringen – av sina egna. Undersökningen i Svenska Dagbladet visar nämligen också att alltfler högerväljare ändå fått nog av både regeringen, Israel och regeringens Israelvänliga politik.
Det går alltså inte längre att avfärda avskyn, ilskan och viljan att agera emot Israel som åsikter eller aktivism.
Att vi ens haft en diskussion i Sverige är ett underbetyg för vår demokratiska kompetens. Men sett till vad som nu äntligen kommer fram är det inte konstigt att allt fler rasar över att det vi såg som en frihetlig ryggrad ersatts av syltryggar.