Hur sörjer man sitt döda barn i en dubbelbelagd cell?

ESSÄ. Jag tänker på min son, Ivan. Min kärlek till honom är ett bottenlöst hav. Om kvällarna, när han redan sover och jag kryper ner i sängen bredvid honom, vill jag stanna tiden. Jag vill bara vara där alldeles intill honom med näsan i hans lockar.

Det finns ingen annan plats att kalla hem än där. 

Mannen som sitter i rummet med mig har just fått veta att hans son är död. Jag tänker på Ivan. Mannen håller min tjänstetelefon mot örat, ansiktet är täckt av hans stora hand. Ett långsamt dovt ljud kommer ur honom, som en melodi som pressas fram ur det vakuum som nu är hans själ.

Han gråter. Jag tänker på Ivan. Håller fast mig i stolen där jag sitter. Det är svårt att vara där. Det är svårt att sitta kvar. Svårt att stå ut.   

Impulsen säger åt mig att hålla om honom. Jag är säker på att han inte vill det, men jag vill. Impulsen är att trösta, men hur tröstar man när det som hänt är det absolut värsta tänkbara?   

Kanske vill jag mest trösta mig själv.   

Min närvaro är obetydlig

Vår regering vill ge honom mer tid bakom lås och bom. Deras samarbetsparti vill utvisa honom. Våra politiker vill se till så att vården han får är att vara inlåst i en delad cell på en plats där personaltätheten är skrattretande låg och där behandlingsinsatserna inte står i paritet med mängden intagna.   

Vi har redan förbrukat en timme med tolk. Det blir en kostnadsfråga att ringa tolken igen om han ändå bara gråter. Pengarna räcker inte till.  

Han pratar på ett annat språk. Jag hör hans frus röst i telefonen. Den är lugn och stadig men bryts ibland och förställs till ett jämmer som känns uråldrigt. Som att det ligger längst in i det som är mänskligt och väntar på att få komma ut.   

Mitt i en sorg så avgrundsdjup att den är ogreppbar är min närvaro obetydlig. 

Ett hjärtskärande gnyende

Jag tänker på Ivan. Föreställer mig honom i samma ålder som den som nu är död. Föreställer mig den totala katastrof jag skulle stå inför om jag bytte plats med mannen framför mig. Frihetsberövad på en anstalt i ett annat land. Utan makt och kontroll över något annat än det mest basala.   

Föreställer mig att vara så långt borta utan att kunna göra någonting alls.   

Mannen vänder sig till mig i ett försök att få kontroll. ”Jag vill se honom! Jag vill bara se honom en sista gång.” Han säger det till mig på bruten svenska men han förstår innan han talat till punkt att det inte kommer att hända och det gnyende som följer är hjärtskärande.   

Det sliter mig i stycken.   

Jag tänker på Ivan och måste hejda mig för att inte gå därifrån och åka direkt till förskolan och hämta honom. För allt jag vill är att få hålla i mitt barn och sörja för den som aldrig kommer att få hålla i sitt barn igen.   

Det gör fysiskt ont i mig.   

Mannen har ställt sig vid fönstret, hans blick söker horisonten men där finns ingen. Bara ytterligare en byggnad. Han snyftar. Det stora ryggpartiet är stelt och ser ut att värka. Han står så länge. Jag vill krama honom men kan inte. Det är inte min plats. Han har inte valt mig.  

Jag är inte välkommen. Jag kan varken trösta honom eller mig. 

Sorg i dubbelbelagda celler

Våra skyddsombud förbereder sig för att hålla ytterligare en risk- och konsekvensanalys med ledningen inför stundande dubbelbeläggningar. Det är i princip redan bestämt. Bygget är planerat, men facket måste få säga sitt.

Ingen säger det rakt ut, men alla tycker att det är en dålig idé, även ledningen. Det spelar ingen roll. Platserna ska vaskas fram till varje pris.   

Jag hör vår statsminister säga att vissa brottslingar aldrig borde släppas ut. Det är lätt för honom att säga så för han är så långt ifrån. Han behöver inte sitta i det där rummet med sin blick fastnaglad vid den gråtande mannens ryggtavla.  

Det finns ingen konsekvens som kommer nära nog för honom. Han kan säga allt det här för att det är abstrakt och orelaterbart. Det är enkla poäng att plocka.   

Ska få sörja i fred

Kollegorna kommer. Han ska få byta rum. De har lyckats vaska fram ett utan dubbelbeläggning så han ska kunna sörja i fred.   

Vi gör en riskbedömning för suicid innan vi släpper ut honom på anstaltsområdet igen och ber vakthavande befäl om extra ronderingar.

Psykiatrikern kommer inte förrän nästa måndag. Från hans nya paviljong ser man åtminstone horisonten.