Brandmannen Linus larmar om farlig badsäsong – felparkerade bilar och mobilskärmar kan kosta liv

–  Under ett arbetspass förra helgen åkte vi ut på tre drunkningslarm på en dag. Lyckligtvis drunknade ingen av dem, men måndagen blev tuffare. Då mötte vi personer i jobbiga situationer, bland annat på ett drunkningslarm där vi plockade upp en person. 

Linus jobbar som vattendykande brandman i Stockholm – ett av de län som har flest drunkningsolyckor i landet. Han och kollegorna har haft fullt upp i sommar. 

Dykarna på Kungsholmens brandstation, där Linus jobbar, rycker ut i Stockholm stad, Norrtälje, Södertälje, Sandhamn och halvvägs till Enköping. Området är stort och varje år åker de ut på ungefär 100–150 drunkningslarm – beroende på hur varm sommaren varit. 

”Lägg undan mobil”

Men bland de många larmen finns också en hel del falsklarm, berättar Linus. Inte sällan ligger en mobilskärm bakom paniken, säger han. 

–  Jag vet inte hur många larm vi åkt ut på, med barn som ska ha försvunnit i vattnet under tiden föräldrarna kollat på mobilen. Och så hittas barnet i glasskiosken.  

Men det är inte alltid utryckningen får ett glatt slut. Linus berättar att flera småbarn drunknat i Stockholm under sommaren, för att föräldrarna suttit bakom skärmen. 

 – Lägg undan mobilerna och ha uppsikt på varandra, uppmanar han. 

Springer 500 meter med 60 kilo på ryggen

Han vill också be badgäster att parkera sina bilar så att en brandbil kommer fram. Inte sällan är strandparkeringarna överfulla med bilar som står felparkerade. 

–  Jag vet inte hur många gånger jag har fått hoppa ur brandbilen med en dykdräkt och 60 kilo utrustning och springa 500 meter ner till stranden för att vi inte kommer närmare. När vi kommer fram till olyckan är det inte helt självklart att vi orkar arbeta, säger han. 

Kollegorna stöttar varandra

Förutom dykare kallas också ofta helikopter, ambulans, polis och brandmän från flera räddningsstationer in vid drunkningslarm. När arbetet på plats är färdigt sätter sig alla ner och går igenom insatsen, berättar Linus. 

Vid behov samlas dykarkollegorna sedan på stationen och går igenom hur de mår och hur de kan stötta varandra.  

Men efter att ha jobbat som brandman i sju år är Linus van vid döden. 
 
–  Det är ju aldrig roligt att hantera en död eller allvarligt skadad person. Samtidigt blir yrkesrollen ett sorts psykologiskt skydd. Jag har sett mycket i jobbet som jag hade tyckt varit jobbigt privat. Men som brandman tar jag inte det på samma sätt, förklarar han. 

Ändå kan en del larm hänga kvar i tankarna. Då hjälper det ofta att prata om det jobbiga med kollegor och familj, berättar Linus.  

–  Men absolut, man blir trött och det tar på psyket. Även om man har ett bra skyddsnät.