Undersköterskorna knäcks av allt för låga löner
När dagens beslutsfattare blir så gamla att de inte kan ta hand om sig själva, kommer de att vårdas av just de undersköterskor som inte fick sin rättmätiga lön, skriver Daniel Díaz.
Frilansjournalisten Daniel Díaz skriver om sin mamma som arbetar som undersköterska.
Efter lönesamtalet med sin chef, kom lönespecifikationen på posten. Hon öppnade brevet och började nästan gråta. Sedan 1994 har hon arbetat i tre decennier som undersköterska på en av Sveriges rikaste kommuner. Det belönas med den rekordstora löneökningen på 400 kronor…
De tillhör det lägsta kastet men får bära det tyngsta lasset, i äldreomsorgen. De är dess ryggrad men värderas lågt i samhället. Undersköterskorna utgör denna krökta rygg och min mor är en av kotorna.
Men är verkligheten så pass illa för landets alla uskor i den offentliga vården? OECD och WHO påpekar att äldreomsorgen som helhet är resursmässigt eftersatt och undervärderad. Det blir inte bättre av att Socialstyrelsen konstaterar att undersköterskor ofta har mycket hög sjukfrånvaro och att en stor andel övervägt att lämna sina jobb, just på grund av låg lön och slitsamt arbete.
Inte råd att vara sjuk
Men inte min mamma. Hon har inte råd med att missa en dag på arbetet, inte ens som sjuk. Det har liksom inte existerat i hennes världsbild, framförallt under tiden hon var ensamstående tvåbarnsmamma. Tacket man får för 30 år i tjänsten är en billig guldklocka följt av värkande armar, ben och konstant trötthet.
En rejäl bonus hade istället varit på sin plats. Statistik för 2024 visar att medianlönen för kommunalt anställda undersköterskor är cirka 33 200 kr i månaden. Det är i den nedre delen av spannet; hälften av undersköterskorna tjänar mindre än 33 200 kronor, och många runt 30 000 kronor eller lägre, liksom min mamma.
I offentlig sektor har arbetsbördan för undersköterskor ökat kraftigt utan motsvarande lönekompensation.
Otillräcklig löneutveckling
Om samhället verkligen värderade undersköterskorna borde lönerna ha ökat i takt med den ekonomiska utvecklingen. Medellönen idag ligger på cirka 31 000 kronor i månaden jämfört med 19 000 kronor år 2004, vilket visar på att lönerna marginellt överstigit inflationen. Men skillnaden är liten – och i praktiken innebär det att reallöneökningen (ökning utöver inflation) är mycket begränsad, särskilt sett över 20 år.
Att bara höja löner i takt med att mat, hyror och el blir dyrare är inte tillräckligt. De bör också spegla hur arbetsbördan växer, hur ekonomin växer och hur mycket mer värde varje arbetstagare bidrar med över tid.
En rättvis utveckling som väver in allt detta, skulle ha gett undersköterskor en lön på över 37 000 kronor i dag. Det betyder att de får 6 000 kronor mindre varje månad än vad deras arbete faktiskt är värt.
Man kunde tro att coronapandemin skulle bli den vändning som fick makthavare att se undersköterskornas värde men det har inte synts till i lönekuvertet. Nyckelpersonalen som såg till att samhället kunde fortsätta fungera fick inte ut någon merkostnad för de uppoffringar som gjordes.
Handlar om politisk vilja
Det är väl en någorlunda trygghet att fackförbundet Kommunal finns för att kämpa för högre löner, men årets nya kollektivavtal gav bara en individgaranti på 600 kronor per år (motsvarande cirka 50 kronor/månad) – vilket är långt ifrån tillräckligt. Kommunals höjningar för 2025 förblev under inflationstakten, och för en erfaren undersköterska innebär det inget mer än en symbolisk förbättring, som inte räcker till att betala höjda hyror och dyrare livsmedel.
Att investera i omsorgspersonalen är en direkt trygghetssatsning för kommunerna; med färre vikarier, bättre kontinuitet och minskad sjukfrånvaro. Det skulle resultera i högre arbetsglädje och lägre stress när lönen äntligen speglar det hårda och utmärkta arbete med att ta hand om samhällets äldre, som min mamma har gjort i 30 år.
Att prioritera omsorgen handlar om politisk vilja, inte om ekonomisk nöd. När dagens beslutsfattare blir så gamla att de inte kan ta hand om sig själva, kommer de att vårdas av just de undersköterskor som inte fick sin rättmätiga lön.